söndag 14 augusti 2016

Fool of Music - Marcus Reuter Compilation

“Fool of Music - A glimpse into the musical world of Markus Reuter and friends”. Det är MoonJune-records som frikostigt delar med sig av denna feta kompilation. Det tackar vi för.

markusreuter.com

I assembled this collection of tracks with the intent to help other music lovers to become aware of Markus Reuter’s fantastic legacy. His first anthology, Kopfmensch, is a beautiful amalgam of material, and it leaves you wanting more. This new collection builds on that, and takes several steps further. It was not trivial to put together a collection that both gives a comprehensive view to Markus’s music as well as a collection that is eminently listenable on its own. Like The Beatles’ White Album. Or Pat Mastelotto’s Recidivate or Trey Gunn’s I’ll Tell What I Saw. Or the three volumes of Mike Oldfield’s Tubular Bells. Or King Crimson’s Heavy ConstruKction. No skips needed. All killer, no filler. You push play, and then, a couple of hours or so later, you realize it is over. You just spent some time with a close friend, drinking a sweet cup of coffee, sharing memories and good times.

MADE WITH LOVE

Dr. Bernardo F. Quiroga

 

tisdag 9 augusti 2016

Zandersson augusti - 16

imageI en nylig intervju sade Nick Mason, nästan med beklagande, det är inte en man som brukar visa känslor i tv-intervjuer, att dagens artister har det långt svårare än vad han och hans kompisar hade på sextiotalet. Bland annat därför har han engagerat sig för att både förklara för ungdomarna hur ”branschen” fungerar och försöka förenkla för dem.

Han konstaterade att idag tjänar artister bara på konserter, inte på inspelad musik. Därför kunde han inte riktigt förstå de som ägnar månader, ja, kanske ett helt år, åt att sitta i en studio och spela in en skiva, när de borde vara ute på vägarna och ge publiken dess lystmäte i stunden.

I jämförelse var det skönt att i samband med Cassius Lamberts intima konsert i Gärsnäs få reda på att han släpper ny skiva i februari och att imageinspelningarna börjar i augusti; i Gärsnäs visade han upp ett nytt stycke som konsertavslutning, musik som både visade den ”Lambert-stämpel” som finns i hans musik (bl.a. de karakteristiska övergångarna mellan dur och moll), men också en fortsatt berättande musik, allt mer lämnande jazzen bakom sig och bredbent stående i den progressiva, på ett liknande sätt som Tonbruket gjorde på sina tre första album, tacknämligen bevisat live.

image Elephant Plazas  debutskiva ”Momentum” (Progress Records) har den egenheten att vara “the everyman version of prog” i mina öron. Inget är unikt, varje låt, varje strof, minner om något jag redan hört, men utan att det blir en kopia. Litet Pink Floyd där, en gnutta Alan Parsons, en sked Transatlantic, en liten bit pastoral prog, melodiöst med kraft i sångresurserna, ibland gitarrdrivet, ibland står klaviaturen för byggstenarna – ja, norrmännen väcker både minnen och skänker en stunds stilla tillfredsställelse genom att inte vara originella alls, helt hålla sig inom genrens gränser, ge varje melodi en egen bild och koppling till något hört, att invagga lyssnaren i ett progmässigt lugn där man inte kastas mellan ytterligheter, men där delarna varierar sig inom ramen. Bandet bildades redan 2006 men fick inte fart förrän Gilbert Marshall lämnade Magic Pie 2012 (ett band som också ekar i spåren på den här skivan, vilket är helt naturligt) och med en gradvis uppgradering av besättning och nyinspelningar av demosarna så är vi nu framme vid ett helt godtagbart debutalbum som på sitt sätt blir en liten skattkarta över progen av idag, en flanellografpresentation att använda på vilken genregenomgång som helst på progkonferensresan, så länge lyssnarna inte väntar sig King Crimson eller något genrespralligt från Indonesien.

image

Not From Heres självutgivna debut ”Jokes On, Jokes Off” – cello, gitarr och trummor. Instrumentalt och ibland litet härligt tafatt genomfört.

Postrock eller något annat? Gitarren kan bli riktigt bitande och cellon blir både bitvis sur och effektpedalgenomkörd, eller så har de en musikalisk boxningsmatch med staccatoutväxlande toner.

Låttitlar som ”Road Kill Does Not Decay Fast Enough” hänger kanske inte riktigt samman med de vindlande musikaliska infallen, men det är en fin liten skiva med en del celloförsök som inte är plågsamma men aldrig inspirerat Bach.

image Curved Air är på tapeten igen, “The Curved Air Rarities Series Volume 1: Tapestry Of Propositions” (Curved Air Records) är det korta namnet på en liveplatta som tas upp av stycket “Propositions” som får ett improviserat liv vid varje konserttillfälle, Sonja Kristina i bandet säger att de spelat den i fyrtio år vid det här laget, men aldrig på samma sätt någon kväll.

Här har du femton improviserade varianter att välja mellan, eller så ser du det som ett enda stycke, ungefär som Bachs Goldbergvariationer, där det finns Sonjas inledning, sedan variationer på några tema, som avslutas med att Sonja tar plats igen (och att du kan bortse från att inspelningarans kvalitet varierar). Skivan är alltså den första i en tänkt serie med Curved Air-rariteter (och hoppeligen blir det inte en fortsatt rad ”Propositions”!), detta som blivit så populärt, för att både ge fansen mer av det de gillade och ett sätt att hålla liv i skivan som en form av intäktskälla. (Kommande boxar med UK, Steve Hillage och Pink Floyd är kanske extrema utslag av detta, särskilt den fantastiskt dyra boxen med Floyd.) Eftersom jag gillar Curved Air kan jag inte låta bli att tycka att den här skivan är intressant, och jag är nyfiken på den fortsatta utgivningen. Men nog mest för fansen.

imageSlidhornsdjur är en familj i ordningen partåiga hovdjur. De inkluderar afrikansk buffel, vattenbuffel, bisonoxar, antiloper, gaseller, får, getter och nötkreatur (totalt 143 olika). De har en fyrdelad matsmältningsapparat och är alla växtätande idisslare. Slidhornsdjur är också en brittisk progtrio (Danny, trummor, Adam, gitarr, och Janine, klaviatur) fast då använder de namnet Bovidae. Deras självbetitlade och -utgivna debut sprallar iväg åt många håll, metalltungt, jazzigt och jag-vet-inte-vad.

Därför blir rubriken ”prog” väldigt passande, utan påminnelser om vad som varit, bara en kort tur in i en musikalisk framtid, som att vrida en smula på ett genredefinierande kalejdoskop. Redan inledande ”Bits” är som att se en vildsvinshjord passera över vägen i halvljus om natten, ingen tanke på att stanna för deras del, ”Tudanca” fortsätter på den inslagna musikstigen, pianot kör svettiga figurer, gitarren kräver tribut som vore det de där vildsvinen igen, fast på väg åt andra hållet. (Den här bilen kommer inte vidare så länge cd:n snurrar, det står klart.)

Intressant med de här melodifigurerna som om Philip Glass sålt sin själ eller Pylon börjat sätta nitar på skinnjackorna, pianot (ibland med lån från synt/orgel/whatever) driver på, gitarren sparrar eller tar över, det är mer kaotisk minimalism än jazzinfluerat, på sanning. Även om cd:n är lp-kort är man andfådd där bakom ratten i natten. Köp!

Il Paradiso Degli Orchis ”Il Corponauta” (AMS) är deras andra, fullmatade skiva (jomen, i dessa vinyltider finns det fortfarande kloka musikanter som uppskattar cd:ns åttio välljudande minuter) och hade min italienska varit bättre hade jag förstått om bandnamnet ska hänföras till trollens paradis eller paradiset för trollens motsats à la Blake.

I vilket fall som handlar det om och inspireras av den italienske journalisten och författaren Flavio Emer (1969–2015), som föddes med muskeldystrofi men som genom modern teknik kunde låta sig och sina tankar få vingar bortom stoftets begränsningar, och hans bok med samma titel som skivan. Bokens, och därmed skivans, tema blir en parallell parabel till Emers liv och tankar, att just en tanke anländer från kosmos och behöver en kropp för att födas, att tanken är fri från handikappade kroppar, egentligen.

Musikaliskt är det ett myller av tankar, sådant som hänt i den traditionella progen (läs t.ex. Yes) och sådant som tillhör nutidens utveckling (Muse, givetvis, även om bandet också ser The Flaming Lips som influens).

Fabio Zuffanti, italiensk progmusiker och -producent, berättas det, hjälpte bandet på traven, kommenterade och smidde om de tre timmar musik som bandet lämnat ifrån sig (i tron att de skulle göra ett experimentellt album och ett konceptdito – undrar om det förstnämnda väntar i kulissen?) och med gemensamma krafter tycker jag de fått till en spännande musikresa med angöringsbojar vid sjuttiotalsstiltje och brottsjöar av nittiotalsslag. Stämsång, mellotroner, symfonirockpampighet – jag behöver inte ens vara i närheten av att förstå skivans tema, det musikaliska innehållet rycker med mig utan textförståelsens makt.

Den nästan tjugo minuter långa sviten ”Deserto”, som i det närmaste avslutar albumet, har en fin dynamik som leder in i den pampiga avslutningen ”Il gran finale” där det orientala återkommer så smått, men kraft/dynamik är det som finns kvar i minnet sedan dammet lägrat sig i högtalarna igen. Ett ambitiöst album som håller hela vägen, rekommenderas varmt.

Nu får jag försöka hitta deras debut från 2010, när de bara spelat ihop ett år, nu har jag blivit nyfiken (och den lär vara en dubbel-cd – vem är förvånad?).

image”Är då livet ont, i grunden ont? Varför måste det vackraste riva sönder hjärtat?” Vilhelm Ekelunds prosapoesi passar när man betänker hur diktaturens råttor springer på bordet i ett land nära oss. Ibland kan det vara lätt att glömma att det finns en vardag även i länder där de totalitära tyglarna dras åt, vardagsmänniskor som kringskärs.

Bandet Aqua Talk kommer från Turkiet och deras debutskiva heter ”Whatever Tickles Your Mind”. Stilla prog med mestadels gitarr som står för rörelsen, prog för sena nätter eller tidiga morgnar, kanske kontemplativ sådan i spåren av vad som utspelar sig i Turkiet, framför våra ögon, utan att vi säger ifrån, försöker påverka skeendet. En sympatisk skiva även utan placeringen i tiden och rummet, varmhjärtad, rent av, just en skiva för tiden mellan mörker och ljus i gryningen.

imageOm vi fortsätter hålla oss i Turkiet har Nemrud släppt sin tredje skiva sedan debuten 2010, den nya heter kort och gott ”Nemrud” (Rainbow Records) och vad var det de kallade den musik de spelar, ”ottomansk rymdrock”?

Tänk dig Wooly Wolstenholme som kör in i studion med en chopper, tänk dig Colin Bass i svart läder, tänk dig helt enkelt en tuffare version av Barclay James Harvest eller Camel (men med en sångare som man nog får vänja sig vid – eller inte) spelandes sjuttiotalsprog med ett Blondie-anslag eller som om Girlschool skulle hjälpa Andy Latimer på traven. David Gilmour med en fet cigarr i mungipan och ett snett leende spelande.

Rymdrock it ain’t, tycker jag, men det här är – ett slitet uttryck, jag vet – kraftfullt, men ändå inbjudande och genretroget på gränsen till något som ligger väldigt nära, men definitivt långt från, det där tramsiga progmetallallandet. Litet psykedelia, litet Eloy-på-stereoider, hela tiden intressant. Hade jag förstått språket hade jag säkert kunnat ta till mig det eller de tema bandet verkar vilja ta upp på skivan, men…

image Circadias konsert på Fylkingen i Stockholm 140626 är nu förevigad på skiva två år senare som ”Advances And Delays” (Sofa Music), två stycken om totalt 35 minuter som skivbolaget hjälper till att definiera som ”Circadia might be your favourite new experimental psych-impro-folk band”.

Kvartetten (Kim Myhr och David Stackenäs, gitarrer, Joe Williamson, bas, och Tony Buck, trummor) ger oss ett stillsamt, akustiskt vansinne som är inbjudande, benhårt och rent av folkmusikaliskt i några tydliga underströmmar. Mycket trevligt.

imageAnføttes’ ”Folkemusikk 2.0” (Talik) är definitivt något på spåren, samma som berörts i de här spalterna flera gånger nu. Folkmusik från Nordnorge är grunden för elektronisk dansmusik.

Fjärran kitch, det här, tanken på Christian Lappalainens ”Acid på svenska” är inte långt borta, eller hur? Vägmärkena är uppsatta av Jan Johansson, Merit m.fl sedan tidigare, att stöpa om folkmusik, gifta den med något annat och beundra avkomman. Spännande skiva. Leta upp den och köp den.

imageAvslutningsvis ett lustifikt coveralbum som utgetts på nytt, Arjen Anthony Lucassens ”Strange Hobby” (Aluca Music). Skivan kom första gången 1996, men då utan att ange att det var Lucassen från Ayreon som spelat in ett gäng av sina favoritlåtar från sextiotalet.

Det här är rätt underhållande, med allt från Pink Floyds ”See Emily Play” till en dänga som ”Sloop John B”. Tilläggas kan att den nyutgivna cd:n har fyra bonuslåtar som inte var med på den hemliga ursprungsutgåvan.

Nu ska jag vara upptagen med att lyssna på publikinspelningarna från Night Of The Prog Festival XI, det är ett utmärkt sätt att både möta nya band och få reda på hur gamlingarnas form är för dagen.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

lördag 23 juli 2016

Där är vi nu – några minneskärvor om David Bowies musik

image

Anton Karis, som tidigare gjort minnesvärda radioprogram om Keith Jarretts Kölnkoncert och Pink Floyds Dark Side of the Moon, ger sig här i kast med David Bowie.

Från programmets hemsida på sr:

”Where are we now” sjöng David Bowie när han oväntat återkom 2013. Låten bestod av små minnesfragment från hans liv i Berlin. Anton Karis undersöker vilka minnen Bowies musik väcker hos andra.

Tre år senare är, lika oväntat det, är han borta. Men musiken finns kvar. Vilka minnen väcker han musik? Anton Karis har letat och hittat den sunkiga bilverkstan i London och en höst som blev som en thriller i staden Graz. Hör också om hur David Bowie kan ha påverkat att vi fick ett fungerande pantburkssystem i Sverige

söndag 10 juli 2016

Zandersson juli -16

När jag läser ett gammalt nummer av musiktidningen Sonic och nuddar en recension av ännu en samling med David Bowies ”bästa” (sic), slås jag av att det nu finns en tradition som kan bli hur intressant som helst, om bara någon upptäcker den, inser att den existerar. I USA finns det den halvt obegränsade och halvt begränsade ”The American Songbook” som lyfter ut de dängor som blivit kulturskatter och som artister, främst inom jazzfacket, spelat in valda delar ur, denna sångliga kanon, hopknypplat över åren.

På samma sätt är David Bowies låtar en början till en brittisk sångbok, femtio års melodier som definitivt både överlever och kanske suktar efter annorlunda behandling nu när upphovsmannen är borta. Minns hur Bowie vid varje liveframförande kramade och bände och vände på låtarna, för att hela tiden göra dem annorlunda, eller bättre, eller bara annorlunda – ungefär som hans reaktion efter första spelningen på första USA-turnén när han höll på att klappa ihop när han insåg att han skulle upprepa samma sak fyrtio kvällar till – nej, det ville han inte, han ville ändra låtordningen, arrangemangen, backdropen, allt, varje kväll, för att vara ny och fräsch och utmanande, inte minst mot sig själv, varje gång, och hans promotor höll på att få slag. Nu är det väl då dags för en början till ”The British Songbook” eller i alla fall ”The Bowie Songbook”?

a3251413013_10 Big Big Trains ”Folklore” (English Electric Recordings) har en sällsynt passande titel, för det här är helt oemotståndligt brittiskt, lika tjurskalligt som någonsin Brexit, men förankrat i det som gjort att vi vid läsning av excentriska böcker från Arthur Conan Doyle eller Lewis Carroll, skakat, förtjust, på huvudet och likt en Obelix knackat på detsamma och sagt “de är inte kloka, de där britterna”. Om jag brukar tycka att många moderna progband må vara musikaliskt intressanta, är de sällan det textmässigt, utan det är soluppgångar hit och enhörningar dit och rent allmänt en synonymbrist som är plågsam att höra. Undantag finns och de kanske bara kan finnas i ett land som verkligen gett engelskan sin språkliga nyansrikedom och bredd, old mother England herself? Historiska skeenden, individer och platser (brevduvan Winkie, racerbanan Brooklands etc.) förankrar Big Big Trains skiva som modern folkmusik à la prog.

Vill man förenkla det väldigt mycket, är det så här Genesis borde låtit om bandet fortsatt på den inslagna spången, kanske med en Gabriel eller, framför allt, en Hackett med i truppen längre fram i tiden. Värt också att nämna att Rikard Sjöblom nu är med i bandet och med tanke på Beardfishs utmärkta texter till sin likaledes utmärkta prog är det ett intressant tillskott. Som sagt, en av genrens bättre och klokare skivor i vår.

En cd från Helsingborg, Montgolfières självbetitlade debutskiva (PRC Music/4ONE8 Records) smakade mer, kvartetten (Josefine Eckerström Persson, Jesper Eckerström Persson, Linus Hedberg och Markus Andersson) tillhör det jag upplever är en ny våg av unga band som spelar finfin progressiv rock (Khadavra i Göteborg är ett annat som också kan bli hur stora som helst, med tanke på låtmaterial och spelskicklighet, liksom Postures). Här är det mer psykedelika och ett jammande som delvis påminner om nyare svenska band som, om det inte är festivalspelningar, kan börja veva litet längre stycken (Blues Pills är ett sådant, som förvisso inte räcker till på skiva än, men som live i rätt miljö tvärtom är värda att lyssna på), men samtidigt är det musik som, än en gång, pekar på djupet i skivsamlingen, när varje låt på skivan blir längre än den föregående (vi börjar på fem minuter, litet drygt, och slutar på tio), när mer och mer material och tankar får ta plats för varje nummer. Rymdrocken övergår i en mer jordnära, men växande, melodisk prog som inte är för fin för att kännas framjammad, det finns rejäl tyngd i produktionen när det passar, men också tangerande Canterbury och skuttande ängspromenader liksom bara för att visa bredden, det är en högst mänsklig resa, in i mörker och ut i ljus. Rekommenderas varmt och skynda dig köpa, bara 100 cd gjorda!

Still Sitting In Danny's Car Part 2 The Mighty Handful sprider de tre första delarna (av fem) av ”Still Sitting In Danny’s Car” på två cd (egen utgivning) och ibland kan man liksom inte låta bli att släppa fram bandets egen sammanfattande tolkning av det man skapat:

It takes listeners on a trek through three millenia of history, juxtaposes classic comic book stories with a failing relationship, looks at the events and people who influence us consciously or otherwise, searches for the perfect woman and takes minor detours via 80s hair rock and gin.”

Visst blir du sugen på att höra de två första skivorna? Det berättas genom storslagen prog, eftertänksamt lågmäld, elgitarr- eller klaviaturburen, närmast operaaktiga körer, storvulna drag liksom de där stilla och sådant som blir Neal Morse-rock eller något ur Flower Kings mer teatraliska ögonblick. Ja, det är min själ en resa de drar ut mig på, även om det ska finnas två delar till att se fram emot, behövs en liten återhämtningspaus mellan de två första skivorna (del ett och två på den första, del tre på en andra), egentligen inte en lugn stund, bara mer och mer spänning runt hörnet. Den som vill ha sin progressiva rock varierad, inspirerad och tacknämligt bekant men ändå inte, har, liksom jag, mycket att hämta här, alla tipsen i den stora progboken tas nästan till. Rekommenderas varmt även dessa, ett verkligt fynd i vårens skivflod. Och det är definitivt de första progskivorna i min ägo som har en Vauxhall Cavalier på omslaget (alltså en Opel Ascona för oss som bor på det europeiska fastlandet).

a3725512135_16 Ben Cravens ”Last Chance To Hear” (Tuneleak Records) och nu rör vi oss någonstans mellan den traditionsbärande delen av den nordeuropeiska progen och, tja, The Enid, Brighteye Brison och filmmusik till Harry Potter eller någon film om ringar ursprungligen berättad över konjak och pipa i Oxford.

Men Ben Craven kommer från Australien, här släpper han verkligen taget och gör en storslagen, på mer än ett sätt, skiva där det inte sparas på något, måhända är taktartsbytena frånvarande i det mesta, men tjutande gitarrer och evigt-byggande-syntar, ylande syntar.

En melodisk ångvält som bör undvikas lyssnas på vid motorvägskörande, här kan det lätt trampas litet mer än vad skyltningen medger. Bombastiskt, inbjudande och makalöst energiskt, får ta och leta upp hans tidigare släpp för mer symfonirockorgier av det mer hämningslösa slaget.

Också detta är alltså en av vårens höjdpunkter utanför den centralt upptrampade och nu ganska geriatriska progvägen, andlös symfonirock med glädje och den där spänsten som kommer av att få ta del av prog som motiverar pogande. Sällan det händer. Dessutom är William Shatner med på ett hörn. Bara det!

3888När man läser Thomas Millroths artikelsamling ”Man får förlora sig” kan man få för sig att den europeiska jazzen närmast hade din vagga i Tjeckoslovakien och i Prag, men det är nog mer det fokus som Thomas har i de inledande artiklarna, hur förföljda jazzmusiker av judiskt eller romskt påbrå var under tyskarnas ockupationskrig, men också vilken hög kvalitet den tjeckiska jazzen hade, antingen i strålande coverversioner av amerikanska förebilder eller sina egna original.

Därför är det nästan givet att mer ur den rättrogna progens led just från Prag är utmärkt: duon (Filip Kittnar, trummor, och Martin Schuster, sång och alla upptänkliga instrument) Face The Days skiva ”Corroding Dreams” (egen utgivning) visar att det inte bara var jazzfolket på de rökiga a3468739933_16klubbarna i krigets Prag som hade spelskicklighet och innovationsrikedom att bjuda på. Det här är rak, småepisk (hur nu en sådan ser ut) prog, lagom sång-, gitarr- och klaviaturdriven.

Melodierna, harmonierna, står i centrum, det här är en berättande prog, en prog som inte gör sig till, inte apar sig med att visa hur många takter man kan avverka per låt, men redan inledande ”Changes” bjuder på mycket innehåll under knappt tolv minuter, från det finstämda till det med mer tyngd (läs: gitarren). Ibland låter duon som lettiska Brainstorm när det gäller harmonierna, om skörheten och skönheten, om nu bara Brainstorm varit mer episka än de är (och de är det hyfsat mycket, viss likhet finns också mellan Schuster och den lettiske sångaren Renārs Kaupers i vissa lägen). Face The Days debut var en fin upplevelse i ett nytt men bekant progressivt landskap, med eftertanke och skir skönhet utan spår av Tingeling.

The Mystery Lights självbetitlade debut (Wick) är gammaldags, tung riffrock av bästa märke. Gitarristerna Mike Brandon och L.A. Solano växte upp i Kalifornien (i bandet finns även basisten Alex Amini och organisten Kevin Harris), men nu är bandet baserat i Queens i New York och utges av Daptones nya rock’n’roll-etikett, från en studio man påstår inte innehåller en endaste en liten dator, allt är analogt, rullband etc.

Gruppens musik är en form av garagepsykedelika, men malande och med riffvilligheten i högsätet. Det svänger och manar på, inte en lugn stund, borde gå hem både hos Radio Moscow-fansen, postpunkarna och de som tycker Endless Boogie gör för korta låtar. Ett fynd någonstans mellan sjuttiotalshårdrock, sextiotalspop och så det där bråkiga inne i garaget.

a2081404799_16A Mes skiva ”Asahi Ame” (egen utgivning) fick jag från medverkande gitarrist, den alltid intressante Samuel Hällkvist (övriga medverkande på skivan är Frederik Juul Hauch, trummor, Fiori Hanawo, piano, bas och mix, samt på sång Mocca 木歌), improviserat och svävande, en sorts mixambient där de välprocessade instrumenten går in och ur ljudbilden, ibland tämligen asiatiskt, ibland västerländskt, ibland på perrongen på en station i ett okänt samhälle djupt inne i Jon Hassells fjärde värld.

Sången är både berättande och en bakgrund, ibland kommer rytmerna upp till ytan (får mig att tänka på Aarset och Molvaer, men också på annat, upplevt eller på randen till upplevelse), Samuels gitarr befinner sig i många olika ljudliga rum här – och för mig stannar liksom tiden när det ur ljudskuggorna stiger fram ”Amazing Grace” i ”Amazingglace – Feeling Goo” och den hjärtskärande och från för många begravningar minnande sången blir en urfolkshymn.

Det efterföljande stycket tar omärkligt vid och leder oss försiktigt upp för floden, men tempot ökar, det är inte längre försiktigt, det är mer en hisnande färd, kanske en flykt, kanske bort från civilisationen, kanske bort från de många eldhärdarna – oerhört filmisk musik, det här, avslutande ”Wakeup Happiness” blir just det, att drömmarna från den fjärde världen var just drömmar, att vakna upp i ett stilla sommarsovrum, hundar som ligger och snusar i sitt eget lugn, en översvallande känsla av trygghet. Ännu en fantastisk liten skiva i raden av fantastiska Hällkvist-skivor här mitt i livet.

Om vi lånar litet från Wikipedia så säger man där att

Majestic 12 är, enligt en populär konspirationsteori, en hemlig organisation i USA som länge känt till och hemlighåller att främmande civilisationer besökt jorden. Syftet är att studera den främmande civilisationens teknologi och utnyttja de vunna kunskaperna. Stanton Friedman är en av de ufologer som hävdar dess äkthet. Organisationen ska ha bildats av USA:s president Harry Truman efter Roswellincidenten i New Mexico 1947. Bland medlemmarna ska ha funnits bland andra James Forrestal, Vannevar Bush och Robert Oppenheimer. Efter detta har organisationen vuxit till internationella proportioner: såväl Ryssland som Kina anses vara inblandade.”

MJ12-Featuring-Bass-Legend-Percy-Jones-To-Release-Debut-AlbumMJ12 är också vår favoritbasist från Brand X, Percy Jones, nya band och även titeln på deras debutskiva, erkannerligen har han valt namnet baserat på det här gänget vetenskapsmän som alltså gjort och gör allt för att få oss i allmänheten att undgå få kännedom om alla de UFO:n som landar titt som tätt och ideligen här på vår arma planet.

Nåväl, i pressmaterialet berättar Percy att han och Stephen Moses, en av medlemmarna i det nya bandet, brukade ta in gäster när de spelade och då blev det MJ + 1 eller 2. Voilà, ett nytt band var fött (de + 2 är Dave Phelps och Chris Bacas).

Mycket av musiken har improviserats fram och nedtecknats när den börjat få form och likt vilket rockabillyband som helst behövde de bara två dagar i studion för att spela in den, debutskivan, den självbetitlade (Gonzo Multimedia). Och det är så sitt sätt rätt skönt att konstatera att ränderna inte (kanske aldrig?) går ur, att Jones’ basspel är lätt att känna igen med sitt traskande och ivriga fingerplock, och att avståndet till gamla Brand X inte är så stort att det stör (kanske för att konstellationen framfört gamla Brand X-låter på scen under senare år?).

Percy Jones är i alla fall i samma fina form som när han gästade IB Expo 2014. Om jag var missmodig över delar av den äldre, beprövade generationen prog:are i förrförra spalten, hur motiverade skivsläppen var och, i åtminstone ett fall, rent förskräckliga, kan man hysa hopp när kreativitet och lust tänder på alla cylindrar som hos Jones & co. Rekommenderas. (Behöver jag skriva det i den här spalten? Allt jag nämner är ju tips, ja, mer än så, rena inköpsråd, anmaningar, annars hade de inte varit med här, skivorna.)

a0074190173_16 Två nya skivor på fantastiska Cineploit Records i Österrike, skivbolaget som utger filmmusik som borde kommit till redan på åttiotalet, i Italien, till skräckfilm – typ. Vår egen David Johansson, här kallad Oscillotron, släpper sitt andra album, ”Cataclysm”, och den stundtals spensliga debuten ”Eclipse” har fått mer muskler, men det är fortfarande ett syntetiskt åttiotalsliv mellan Carpenter och Goblin, med synt, mellotron och trummaskin, italienska kvinnor som jagas av både det ena och det andra flimrar för min inre syn och det här blir så rejält och kärleksfullt retro att man kan tro att David faktiskt adderar något till denna del av filmmusikgenren som fått ett uppsving på senare år (men jag skulle inte vilja se eller se om så många av filmerna i fråga…).

Den andra skivan är också med gamla Cineploit-bekantingar, Orgasmo Sonore. ”Themes International” heter den och kanadensarna är kända för att både ha gjort covers på nämnda italienska filmmusik men även på library music från pojkar som Rino de Filippi, Giuliano Sorgini och Alessandro Alessandroni.

Den här gången tar de steget fullt ut och komponerar själva, men helt och totalt influerade av den musik de täckt tidigare. De spelade in 21 låtar på två veckor, valde tolv till skivan och här går det vilt till mellan influenser och genrer, titlar som ”Spaghetti Western” är bara ett exempel som verkligen leder tankarna på rätt håll. Frisk, frejdigt, inte bara med en glimt i ögat, utan på allvar, mer kärlek och en vilja att göra det här till sitt eget efter åren med lånade musikkläder.

audion-alpha-180516Är det verkligen elva år sedan det senaste Audion-albumet kom, ”Suckfish”? Jomen, och sedan dess är det bara spridda tolvor som dykt upp från nordamerikanske Matthew Dear, om än allt mer frekvent, så nya ”Alpha” (!K7) är en högst välkommen återkomst.

Om hans debut var en experimentellt brötig och brusande och minimalistisk och, helt enkelt, rätt svår skiva för den gemene technolyssnaren, är den nya litet mer strukturerad, genrevarierad, men fortfarande minutiöst utmejslad, men nu tidlöst dansant (ta bara spåret ”Traanc” som är ren Månbas Alpha-techno), helt enkelt det bästa, både som traditionellt rörelseskapande och prov på sådan dansmusik som inte riktigt är uppfunnen än. Ett av vårens bästa dansalbum, alla kategorier. Nu får vi hoppas att det inte dröjer elva år till nästa album. Eller så gör vi det, om kvaliteten blir sådan här.

a4138172011_16 En tung progskiva som jag är litet kluven inför är återutgivningen av danska Volas debutfullängdare ”Inmazes” (Mascot) som ursprungligen kom i början av förra året men som nu släpps ånyo, på riktigt skivbolag, i mitten av september.

Kvartetten pojkar har hållit på ett tag, första ep:n kom redan 2008 följd av en till 2011, båda på egen etikett, precis som debutalbumet förra året. Det här är klart inspirerat av Steven Wilson i Porcupine Tree-kläder, stundtals onödigt tungt och en smak av metall sprider sig i munnen, men när de får till det, får de till det.

Det är en enkelt texthantverk, men de musikaliska idéerna känns hyfsat intressanta, även om de borde räckt till ett helt nytt album i stället. Och för att trakassera oss lyssnare är det två bonusspår på dubbel-lp:n och i den digitala nedladdningen, men inte på cd:n. Hur tänkte de där?

Nåja, om de drar ner på chugga-chugga-gitarren och snyggar till texterna, har de nog talang att bli festivalfavoriter. Än en gång undrar jag vad som egentligen, musikaliskt, försiggår i Danmark.

ladda nedEn del skivor jag skriver om här betitlas ”jazz” men är sällan det i mina öron. Men hur låter den kontemporära jazzen, egentligen, när den inte är Tonbruket, Nacka Forum eller något norskt från ECM? Ett exempel jag gärna tipsar om är trumpetaren Marquis Hill som på sin fjärde platta, ”The Way We Play” (Concord), (med band bestående av trummor, bas, altsax och vibrafon, med slagverk och trombon, bl.a., som gäster) mixar något gammalt och något nytt och något på nytt sätt, vare sig det är standards, en latinamerikansk version av Chaplins örhänge ”Smile”, Herbie Hancocks ”Maiden Voyage” eller taktartfrenesi i något som kunde stammat från vår genre, ”Beep Durple”. Prova gärna. Bop ’til you drop.

BADBADNOTGOOD-IVMen, ok, vill du testa något som är närmare det vi brukar lyssna på här i spalten, ta Badbadnotgoods nya skiva ”IV” (Innovative Leisure). Här blir det mer som vi vill ha det, när jazzkidsen funkar till det så det dryper hetta och parar det klädsamt med triphop, malande kraut, en myckenhet av impro och jazzrock och detta kryddat med spelskicklighet och mycket humor.

”Lounge music for the digital age” tyckte en recensent så den utmärkt beskrivande beskrivningen lånar jag, men med varningen att oliven kommer att trilla ur martiniglaset snabbt när du fångas av rytmerna. Rekommenderas.

forsideDet första klassiska albumet den här gången kommer från Norge (som vanligt, hade jag nästan tänkt skriva), det är celloverk av Lene Grenager framförda av Marianne Baudouin Lie, i titelspåret på denna Øra Fonogram-skiva ”Khipukamayuk” ackompanjerad av fina Trondheim sinfonietta under Trond Madsen.

Det stycket är skrivet direkt för Lie, baserat på det ”språk” med olikfärgade knutar inkaindianerna uppfann och använde för att kunna hålla ordning på ekonomi och annat i sitt stora rike, samtidigt som ”kommunikatorn” skulle vara klimatbeständig och behändig att ha med sig. Som vanligt läser jag tonsättarens beskrivning efteråt och tankarna om ett enkelt kommunikationssystem ger musiken ytterligare en dimension, liksom de elektroniska effekterna för mig speglar något helt annat.

”Tryllesangen” är skivans andra verk, egentligen skrivet för barn och unga för ett bra tag sedan, men fungerande i sammanhanget, inte minst för det konstfärdiga i att sångens berättelse kräver att det ska gå att spela baklänges också.

Det tredje stycket är en ”systerkomposition” till Bachs femte cellosvit, här tämligen annorlunda och uppdaterad (utan att känna till förväntan före lyssningen gjorde jag ingen Bach-koppling) i ”Prelude, Sarabande, Gig”. Spännande och bråkig musik, härligt att norska skivbolag inte ryggar för samtida musik utan tvärtom uppskattar och utger.

172986-ae911db072924b0898a488d586add8dd

Vidare på de klassiska vandringslederna där vi hittar skivbolaget Tröstlösa och deras högeligen fräscha version av melodier ur Allan Petterssons ”Barfotasånger”. Det är en kvartett som ger de här nu kanoniska sångerna en helt annan fräschör än de mer traditionella tolkningarna av Sjunnesson/Larsson eller Rödin/Saedén/Östman eller Groop/Garben (för att inte tala om de mästerliga versionerna Karl Sjunnesson och pianisten Carl Rune Larsson levererade på den cd som följde med Laila Barkefors’ biografi på Pettersson, ”Det brinner en sol inom oss”) eller den på sångerna baserade sviten som bl.a. Musica Vitae spelat in.

Varierande nedslag har också gjorts i olika sättningar, från Anders Larsson tillsammans med Nordiska kammarorkestern tillsammans med Christian Lindberg till Mikael Samuelson med Nau-ensemblen.

Här är det elva av de 24 som Ola Sandström (sång), Mikael Karlsson (elgitarr och loopar), Anja Strautmanis (cello) och Johan Renman (vibrafon) ger en fullkomligt samtida dräkt, passande i dessa mörka tider speglandes texternas allvar, förtvivlan, hopp och obändiga rörelse upp mot ytan, en pärla med intensitet.

Allan Pettersson behövs i dessa tider, hans symfonier kan vi slå följe med på väg mot avgrunden, det är intensivt påverkande musik, mörk och hotfull allt som oftast, en klar inspirationskälla för t.ex. Karl-Erik Welins första symfoni.

Christian Lindberg och Norrköpingssymfonikerna gör en stor kulturinsats nu när de spelar in i det närmaste definitiva versioner av symfonierna, något bara svenskälskande tyska skivbolaget cpo gjort tidigare. Som sagt, Allan Pettersson behövs, nu mer än någonsin, för i det bottenlösa mörkret hittar vi hoppet.

172986-ec296e92b5d649f786b79411d5a0ff70Och det är verkligen värt att nämna att det i Tröstlösas katalog också återfinns Trio Mirsidrüs (Emeli Jeremias, cello och sång, Daniel Tilling, piano, samt Fredrik Lindborg, tenorsax, klarinett och basdito) sköna trioversioner av George Gershwin-låtar.

Han var ofrånkomligen ett musikgeni, jag kan inte komma på att han gjort någon låt eller stycke som inte på något sätt fastnar och/eller fascinerar, inte ens i de minst kända av hans fjorton musikaler. Här, på den här cd:n, är det småskaligheten som regerar, men det tar inte bort hans säregna sätt att skriva musik, i den här formen framstår de än mer som tidlösa exempel på ”art songs” innan begreppet var påtänkt, hämtade som de är från olika håll, inte minst från en av hans två operor, ”Porgy & Bess”. Rekommenderas, inget att missa i skivfloden.

Och avslutningsvis det närmaste vi härhemma idag har den omfångsrika utgivningen i Norge av samtida musik: dB Productions från Malmö som oförtrutet fortsätter utge spännande skivor med framför allt nu levande komponister.

Tre ensemblestycken/solokonserter i form av ”ritorneller” bjuds det på med Norrbotten Neo under Petter Sundkvist och av Fredrik Hedelin (och i hans cv, född 1965, återfinns, förutom en bra beskrivning av hans intresse för såväl kammar- som elektroakustisk musik och gedigna utbildningsbakgrund, också passusen ”De senaste åren har Hedelin återupptagit sitt intresse för filosofi och filosofisk estetik genom att vid Luleå tekniska universitet skriva en avhandling om musikaliskt skapande i relation till begreppet ritornell i Deleuze och Guattaris filosofi”), alla i det numera ack så svenska formatet ”knappt en kvart”, som om de musikaliska idéerna inte räcker längre än så för dagens tonsättare (undantag finns, jag vet!).

Flöjtkonsertens solist Sara Hammarström vänder och vrider på materialet, Cecilia Zilliacus tar ett bestämt tag om violinkonserten och Mårten Landström flyttar pianokonserten från Ircam till ett annat ställe – men tveklöst är det Norrbotten Neo som tar det s.k. ”priset” för skicklighet och något som träffar precis.

Men innan jag går, bara ett ord eller två om Bergen Barokks härligt knäppa ”Suite Life” (Lawo) där vi besöker Solkungens hov på Versailles och får barocktonsättarnas musik uppdelad efter känsla (om ni så vill) eller tonart (mer rättvisande). Fyra sviter med ett hopkok av 1600-talets slottsmusik av Marais, Hotteterre, Phillidor etc. Ett intressant grepp som jag inte hoppas fler följer. Rekommenderas.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com