tisdag 28 februari 2017

Zandersson februari – 17, del 2

En av mina favoritetiketter, Havtorn, fortsätter vaska guld. Här behövs en egen mellanrubrik:

image

imageNu är det Fanny Gunnarsson Quartet och skivan “Mirrors” som rör sig vidare i en egen och fascinerande ljudvärld som inte är jazz för mig utan närmare den där mer oskrivna genren.

Fanny Gunnarsson själv skriver all musik (förutom ett lån från Björk som förvisso låter mer som det ska i den här sättningen, men onödigt när det finns rara ärtor på Fannys egna partitur, skulle jag tro), sitter bakom pianot och sjunger (övriga är Karolina Almgren, sopransax, Kristian Rimshult, kontrabas, och Hannes Olbers, trummor).

Det är en egen struktur som musiken mynnar ut i. Nu finns det ju inte längre något som är helt unikt inom musiken, men här finns en musikalisk struktur som känns annorlunda vid beröring, i örat eller som tonväv i rummet, smidig, lågintensiv, i ett contiunuum mellan Jan Lundgren och Jan Johansson, rentav, bara sången som har en annan dramatik i sin vardagsrealism. Glöm inte heller att det är Fannys distinkta piano som hörs på We Floats smått fantastiska debutdubbel-lp ”Silence”, givetvis den också på Havtorn.

imageMusik med ett eget uttryck är det Perssons sexa bjuder på på ”Vol. II” (Havtorn), men visst måste det vara lånat?

Jazzig frispråkighet, en slurk sextiotalskänsla från någon rökig källare med en super-8-film rullande och så något sprudlande som bara kan framföras under bar himmel, helst om sommaren.

Familjetillhörigheten i de artister, band och vad-fanken-som-helst som uppträder under Havtorn-paraplyet känns där hela tiden, mer eller mindre tydligt, både Brigaden och annat, både i kanten eller dragandes sig inåt ljuset.

Dompterande gitarr, blås från himlen, piano ack så vackert, musikens Brösarps backar, med svindlande, swingande höjder från vilka havet syns, till dalarna där man njuter stillheten, tuggar på ett grässtrå.

Bra så. Jens Perssons sextett (som de kunde hetat) bjuder på sin version av favoritsubgenren ”svensk instrumentalmusik”, men sjungandes, nåja, spelandes rakt in i golvlamporna i jazzrummet och inte direkt nära något folk som är folkmusikaliskt intresserat. Tonbruket-publiken har mer att upptäcka.

I förra spalten hyllade jag Richard Barbieris nya soloskiva, där han i nya vänners lag skapar något oemotståndligt, även med det musikaliska cv han har sedan tidigare. Kommunikation och dialog, att lyssna och tillföra utan att säga emot. Det handlar imageockså om betoning och det är något jag direkt tänker på när jag hör Julia Strzaleks debutdubbel-cd ”Kolibri” (på Havtorn, var annars!?).

Redan skivnamnet (som återkommer i de enskilda skivornas till ”6” och ”13” beroende på besättningens storlek på Julias musikaliska fyrskepp, egentligen två ensembler över tid, med var sin skiva) sätter igång de tankarna, för ett litet ”´” över i:et hade förskjutit meningen, från det vi hör och ser inom oss när vi betonar rätt och när någon försöker förflytta vår tanke utanför boxen.

För Julia har ingen jävla låda där hon förvarar sin musik, här är det så som jag vill ha imagedet, du vet, den plana ytan där influenser och karaktärer möts för att göra något du inte hört tidigare, ett musikaliskt fältslag med goda föresatser, samarbete och kramar i stället för vapenskrammel, samtidigt som det påminner dig om fina saker du hört tidigare, men som nu får annan gestalt.

Den progressiva rocken är sådan, den intressanta samtidsjazzen är sådan, där det varken blir bara ”symfonirock” eller ”skronk”, utan litet delar av varje.

Elias Krantz gjorde sådan musik tidigare, Isildurs Bane gör sådan musik idag, i princip varenda artist på skivbolag som Havtorn och Hubro gör det dagligen och stundligen.

Det här är välgjort, intimt genomtänkt och framfört med energi och lysande begåvning, vandrandes mellan friformjazz, mjuk beröringsmusik och så den där minnesmusiken som både går och inte går att placera. Don Cherry och Bengt Ernryd är lika välkomna, Julias tyska rötter spelar uppenbarligen ingen roll, bara hennes möten, hennes öppna öron och så en musikmaskin till hjärna som släpper ifrån sig något folkmusikaliskt instrumentalt, cirkusmusik eller e.s.t.-ätteläggprogjazz.

72 minuter himmel. Ännu en stark rekommendation, som om nu inte allt i de här spalterna levereras till dig som läsare med minst en guldstjärna i recensionsboken. IB Expo-folket, bjud in Julia till nästa Expo!

imageSå här: Vi är i Norge. Jon Irabagon valsar in i Bergen med sin tenorsax från New York. Här finns redan John Hegre och Nils Are Drønen. John är nojsare och med i Jazzkammer, men finns med i kolofonen på många norska jazzskivor med mer eller mindre stökigt innehåll.

Nils Are är också med i Jazzkammer och har spelat med John i en evighet. Även han återfinns på en rad jazz- och frijazzskivor. Nu har trion mötts och gjort “Axis” (Rune Grammofon), två improstycken som är ljudliga. Ibland är det som att stå utanför brandstationen när utryckningen pågår, annat inte lika dramatiskt, eller ens högljudda ljudspår. Kräver sin man/kvinna, tveklöst. Vissa möter våren med en ångvält.

imageVi stannar hemma hos Rune i Norge och Krokofants tredje skiva, inte helt oväntat döpt till ”III” eftersom den förra hette ”II”. Enklast så. Då kan man ha fokus på musiken och inte tänka så mycket på vad titeln på albumet ska vara.

Då kan man göra låtar som heter ”Tommy Synth” och ”Juice”. Jaja. Gitarristen i trion, Tom Hasslan, står som primär upphovsman för 4/5 av styckena och den här gången är det mycket saxofon i ljudbilden, blir mer avantjazz än jazzprog den här gången i mina öron.

imageHan har hållit på ett tag, räknat från tiden i Slow Six i början av 2000-talet, Christopher Tignor. Bott i kollektiv, studerat, riggat ljud åt Philip Glass och Laurie Anderson, fascinerats av Philip K. Dick, gjort vackra soloskivor med sin fiol i främsta rummet och postrock i duon Wires Under Tension och nu jobbar han på Google som programmerare.

Nya skivan “Along A Vanishing Plane” (Western Vinyl) rör sig i samma universum som Max Richter, Jóhann Jóhannsson, Biosphere och de andra moderna komponisterna av samtida instrumentalmusik parallell med den akademiska (men Tignor har fått sin musik utgiven av ett ”riktigt” skivbolag för konstmusik hemma i USA också, New Albion, för snart tio år sedan, och Richter & co utges numera av stora, tyska skivbolag med klassisk musik på listan), med skillnaden att här är det fiolen som leder in på ack så vackra vägar i övergivna landskap, med klaver och syntar som bubblande underströmmar, en violinens Harold Budd när det gäller det bräckligt intima. Oerhört vackert, smärtsamt vackert.

imageFavoriterna OK Star Orchestra har tagit en paus, men säg den musiker som på riktigt kan ta paus. Tommy Galento Nilsson, huvudsaklig tonsättare och ledare för OK, och Perry Vallgren började lattja och Carl Greder, bas, anslöt och så var det dags för en självbetitlad lp med trion Star Family (Rootsy.nu).

Men det är en bit, ibland en bra bit, från stjärnorkestern, här är det mycket rakare linjer i musiken, mer rock- än världsmusik, och detta trots att trion lånat en hel bunt med musikanter från hela kartan, från Den stora vilan till Nacka forum och däremellan.

Men det går inte att komma från, det svänger, ibland svänger det duktigt, men det är inte samma äventyr ut i det okända den här gången, utan i stället innovativa tag om det vi känner igen, nästan som covers på låtar som inte redan fanns. Undrar hur det här låter i levande livet?

image Linda Oláh har ett band, hon kallar det B E L L E, och den självbetitlade debutskivan (Hoob) (i bandet finns Johan Graden, Lindha Kallerdahl, Johan Jutterström och Martin Öhman så då sluter du dig till att de finns i Göteborg) är en växelverkan mellan lågmälda, melankoliskt anstrukna sånger och lika lågmäld instrumentalmusik som inte låter så värst improviserad, trots att det tydligen ska ha varit en viktig beståndsdel vid inspelningen.

Snarare är det musik som inte är på väg någonstans, en välmående stasis om är svår att uppnå och beundransvärd när den infinner sig, det här är musik i slutna, färdiga rum, ursnitt av något som inte ska upprepas, i alla fall inte på det här sättet. En nattskiva mellan vår och vinter. Ordet som infinner sig som sammanfattning är ”fin”. Du glädjerika, sköna.

  image

För, tror jag, fem år sedan skrev jag om Lusines skiva ”The Waiting Room” i Nya upplagan och fann bl.a. att

”på Jeff McIlwains tredje album som Lusine visar han att han kan göra vad han vill. Antingen intessant abstrakt elektronika eller sockersöt pop med Caitlin Sherman bakom sångmikrofonen. Landskapen varierar, techno och något annat och t.o.m. en cover på Electronics gamla dänga ’Get The Message’ och det finns inte tillstymelse till linje i det här intressanta albumet, varje låt överraskar med riktning och genretillhörighet.”

Nu har jag lyssnat på nya ”Sensorimotor” (Ghostly International), hans fjärde under det namnet.

Själv säger han i det ovanligt användbara pressmaterialet (jag formligen älskar när artisten själv berättar vad han är ute efter i stället för att jag ska tråla i okända vatten och dra slutser som artisten måhända bara rynkar pannan inför)

”I suppose the concept behind ’Sensorimotor’ pulls from a special kind of double meaning of the word. The literal, to me, is the integration of your senses with actions, like with birds and how they move so fluidly in flocks. It’s just fascinating how their brains are able to comprehend such quick actions collectively at once. The symbolic is a bit harder to put into words. I guess it’s just the concept of figuring out how much control you have over your artistic output—what types of restrictions you should place on it versus how much of it just involves instinct and intuitiveness.”

Och det leder mig tillbaka till det jag skrev för flera år sedan, att han fortfarande överraskar med inriktning och genretillhörighet, låt vara att det känns mer fokuserat den här gången, trots en hoper samarbeten – men lika överraskande. Och bra.

imageMer elektroniskt som rör sig mot experimentell elektronik och annat mer eller mindre väldefinierat i referensväg är italienska (Turin) duon FLeUR (Francesco Lurgo och Enrico Dutto) som på fullängdsdebuten ”The Space Between” (Bosco Rec) – det finns en ”riktig” debut också, ep:n ”Supernova, Urgent Star” – har ett smått instängt elektroniskt sound som bara öppnar sig när gäster tar plats vid den annars outnyttjade sångmikrofonen eller när vi är i Nils Frahm-land med akustiskt piano eller annat som nästan får vara obearbetat (även om resten av ljudvärlden är det). Spännande.

imageEtt av de renodlat konstmusikaliska inslagen (eller “klassisk musik”, om du så vill) står den här gången fantastiska lilla dB Productions i Malmö för. Igen.

Det är samtida violinkonserter av Anders Nilsson och Ylva Skog. Det är skivbolagsdirektörens två favoritensembler, vad det verkar, som står för ackompanjemanget av Cecilia Zilliacus’ glödande, känsloladdade violin: Nilssons verk framfört av Västerås’ sinfonietta under Fredrik Burstedt, Skogs av Helsingborgs symfoniorkester ledd av Anna-Maria Helsing.

Skog har skivbolaget redan visat upp på två i det närmaste porträttskivor, Anders Nilsson tillhör mina egna favoriter, sorgligt nog bara sedan tidigare samlad på en porträttskiva med orkestermusik, av Phono Suecia på sin tid, kallad ”Ariel” (1993).

På ett sätt kan man nästan se det här som en uppföljande skiva på den under hösten hyllade och omskrivna dokumentationen av landskronatösen Amanda Maiers musik, sorgligt bortglömd, för även här är det tillgänglighetens lov som sjungs i violinen, det är tillgängligt som vore det sena 1800-talet kvar i våra kollektiva minnen, men det är lätt att dras med, sugas in, kanske inte för det inte helt oklanderliga ensemblespelet så för Zilliacus’ makalösa hantering av fiolen sin.

Våra konsert- och kammarscener blir många gånger till sig i trasorna när någon instrumentalist från fjärran land, t.ex. USA eller England, besöker oss, men vi glömmer så lätt bort dessa horder av meriterade och internationell-klass-hållande vi har här hemma, resultatet av konsekvent satsande på de kommunala musikskolorna fjärran Idol och liknande trams. Till detta kommer givetvis att Nilssons och Skogs musik inte på något sätt bjuder motstånd utan omfamnar lyssnaren utan att ställa sig på tvärs.

imageMer klassiskt av samtida snitt, men nu renodlad minimalistiskt: “The River Beneath Us” (Alaska), Tom Sandeman spelar Anthony Fiumara, Steve Reich, Terry Riley och Philip Glass. Saxofon, tenor på Fiumaras fyrdelade titelstycke (från 2015), sopransax på sextiotalsstyckena.

Och det är en förenande ljudvärld, där Reichs ”Reed Phase”, Rileys ”Dorian Reeds” och Glass’ ”Gradus” möts på samma nivå, i samma spänningsfält, medan the new kid on the block, Fiumara, står och hänger på staketet med sin litet enklare, litet mindre innovativa musik.

”Gradus” skrevs för Jon Gibson 1968 och är litet atypisk i sitt sätt att inte spinna typiskt glasskt utan hakar upp sig, växlar slingor, men aldrig tempi, i Rileys stycke sporras solisten av två bandspelare till något mer transskapande, här en kvart, det kan bli mycket längre.

Även Reich stycke är för solist, definierad som sopransaxofonist, och tvenne bandspelare, 1966, ljudet tvinnar sig runt öronen, med hjälp av bandlooparna.

imageEn skiva som de 55+:are som har abonnemang på konserthuset, troget köper det senaste numret av Opus i foajén, får tips av stockholmarna på P2 på söndagseftermiddagarna och inte riktigt förstår varför någon som Max Richter finns på Deutsche Grammophon borde upptäcka, är Emikas skiva och helaftonsverk ”Melanfonie” (egen utgivning).

Musiken har uppenbara filmiska kvaliteter, men är fast förankrad i en europeisk modern konstmusikalisk tradition, här buren av Prags Metropolitan-orkester under Paul Batson och med Michaela Srumova som sopransolist.

Växelverkan mellan de orkestrala, medsvepande partierna, de rena konstsångstyckena och kammarmusikaliska (trä- och bleckblås) interludier målar upp bilder som de sjungna texterna förstärker, stundtals mer opera än mycket samtida opera från akademin (mer samhörig med bob hunds operaexperiment, som ju inte var opera alls utan bara utmärkta arrangemang – men tankegångarna, känslorna, på ett trubbigt sätt), ett blindtest hade säkert fått respondenten att prata om Mahler mixad med John Williams mixad med Mats Larsson Goethe mixad med Rebecca Clarke mixad med…

Nå, låt vara, men det här var en överraskande skiva och en skiva jag hoppas verkligen når till sin publik, som är vida större än jag tror Emika tror. Eller så delar vi en hemlighet som du nu också får i din vård.

Jag har tidigare skrivit att allt gott kommer från Höör, exempelvis när jag tidigt skrev om världens bäste munspelare, Filip Jers, just bördig från Höör.

Jag har också hyllat det unika konceptet som skapades av Viggo Edén och Tord Nihlén med sommaroperor (firar 20 år i år), operor som blandar barn och ungdomar med vuxna proffs, från början lånade operor från Sven-Eric Johanson (”Bortbytingarna”), Britten (”Den lille sotarpojken”) och Stig Gustav Schönberg (”Prins Hatt under jorden”, till libretto av Tord Nihlén) för att redan 2001 presentera radarparet Edén/Nihléns första gemensamma verk, ”Peer Gynt”.

imageTraditionen hade egentligen skapats redan på Höörs musikskola där Viggo var rektor, liksom konsertlivet kretsade kring Viggo, Tord och de andra ideella krafterna i den lokala musikföreningen som inte sällan lockade stora namn till Höör, inte sällan interpreter av tidig musik, att man inte bara arrangerade utan också spelade tidstroget och skrev nytt – och skaffade ett kulturhus.

Viggo är inte längre med oss, bitterljuvt minns jag hans sista konsert, givetvis Bach, i Klosterkyrkan i Lund, där han av cancern tärd och utmattad tog sig an den ene av husgudarna (den andre var Carl Nielsen), där musikens helande kraft och säkert en i någon vrå i kyrkan övervakande Johann Sebastian gjorde att Viggo med kraft och subtil känsla spelade cembaloverk som om livet fylldes på av musiken, gav energi, övervann hindren; dagen efter avled Viggo och saknaden är stor.

Allt gott kommer från Höör, som sagt, dagens generation barockmusikanter har deltagit i konserter och skivinspelningar nu i flera år, liksom drivit ensemblen och festivalen Höör barock, med konserter antingen i det akustiskt tillgivna kulturhuset Anders eller i kyrkan där en enastående barockorgelkopia finns sedan några år, en sydtysk Gottfried Silbermann, sådana som Bach älskade och marknadsförde.

Barockfestivalen fyllde fem år i juni och redan första året var det lapp på luckan på helgens konserter och den innovativa barockgudtjänsten på söndagen. Det musiksällskapet, musikföreningen, skapat under många, många år har lagt grunden för dagens generation, både genom musikskola och personligt engagemang (och en vacker dag ska jag uppfylla mitt nu mer än lovligt gamla löfte till Föreningen för tidig musiks tidning att skriva den tidiga musikens historia i Höör!).

imageVårt lands främste racerförare genom tiderna, Ronnie Peterson, vann sin första tävling i Höör, i go-cart den 19 augusti 1962, hans blott andra tävling någonsin.

Jag tänker på Ronnie och på Jackie Stewart när jag hör Höör barocks debut-cd med verk av Telemann, Corelli och Bach (Bis), ledda och gästade av eminente blockflöjtisten Dan Laurin och med Anna Paradiso på cembalo.

Mest på Jackie Stewart, för när han berättat om sina framgångar som formel 1-förare har hela tiden ett ord stått i centrum: ”smooth”. Hans mjuka körstil var huvudskälet till att han körde ifrån sina förarkollegor, att han alltid var ”smooth” genom kurvor, över krön, inte tvär och uppställande som exempelvis Ronnie, utan hela tiden mjuk, mjuk.

imageHan hade t.o.m. körutbildningar på sjuttiotalet där man satte en skål apelsiner på motorhuven och sedan skulle man köra utan att apelsinerna ramlade ur – och det går att köra så mjukt, även i höga hastigheter, att bli ett med bilen. Det är så det är med Höör barocks tag om de välkända stycken som upptar 70 minuter cd (ur Corellis julkonsert, en cembalokonsert av Bach, Telemanns uvertyr till ”Wassermusik” (som egentligen är del av ett större verk till Hamburgs hamns ära, om jag inte minns fel) med mera), det här är oerhört mjukt och följsamt på samma vägvinnande sätt som någonsin Jackie Stewart rattade sin Matra, sin Tyrrell, runt sjuttiotalets racerbanor. Det är ett sätt att låta detaljerna glänsa utan ansträngning, att vara nära komponisternas tankar om linjer och stråk och det som ger instrumentalisterna möjlighet att addera eget, i en helt oklanderlig ljudbild (Thore Brinkmann står för den).

imageAndra kritiker har, kanske efter att ha gnuggat ögonen (eller öronen) efter genomlyssningen, jämfört ensemblen med de bästa runt Europa och jag stämmer gärna in i den kören, kanske med större emfas då jag garanterat hört dem alla.

Men inte blir jag överraskad över denna höga, jämna kvalitet (Dan Laurin har hamnat i bättre sällskap än han kanske en gång kunde ana, vad vet jag?), men jag blir överraskad över att debuten inte skett för flera år sedan, av cd-utgivningen att döma är den internationella marknaden för barockmusik väldigt långt ifrån att vara ens i närheten av att vara mättad.

En eloge till Bis som än en gång visat fingertoppskänsla i sin utgivning. Dags för en skiva med mer utmanande repertoar, kanske? Zelenka, någon?

image

Det kan också vara värt att nämna att Austras nya ”Future Politics” (Domino) inte är dum alls, småsmart syntpop i en stillsam ljudbild, även den här gången är texterna och valda tema intressanta, sf-genren inte helt lämnad.

Ännu en värd att nämna är Damien Jurado & Richard Swifts coverskiva “Other People’s Songs: Volume One” (Secretly Canadian) och det inte minst för tolkningen av Kraftwerks “Radioactivity” placerad i Sergio Leone-land.

Emil Brandqvist trios ”Falling Crystals” (Skip) är en delad skiva, där den första halvan är vacker, vacker med fina melodislingor på pianot, fin med Sjöströmska stråkkvartettens ackompanjemang till trion, fint och varierat i en blandning mellan ett piano hos Jan Lundgren eller Riuychi Sakamoto, men andra halvan är mer tomgångsminnande än tongångssinnande.

Tonstartssbandhts nya “Sorcerer”(Mexican Summer) med bröderna Andy och Edwin White på trummor och gitarr (och studioknappande) är helt oförutsägbar, här har man helt testat konceptet jag-har-litet-idéer-och-de-testar-vi-inte-bara-de-utger-vi, där det finns struktur över de tre ”låtarna” men också en härlig frånvaro i ett kreativt, studioskapat töcken.

Drömpopgenren fylls på med britisk-libanesiska skönsjungande Nadine Khouris ”The Salted Air” (One Flash Records) som är en bra bit från 4AD-världen och närmare något smått countryfierat och nästan enkvinnasgospel när det handlar om hur vackert hennes sånger kan ljuda, smäckert och smäktande.

Och vill man ha litet hals-över-huvud-glamrock kan man med fördel välja Foxygens senaste, ”Hang” (Jagjaguwar) …

…och vill man ta del av en punkigare sida av historieskrivningen väljer man Dow Jones And The Industrials samling ”Can’t Stand The Midwest 1979–1981” (Family Vineyard) som dessutom uppmuntrar till fortsatt vinylmissbruk eftersom det finns en låt mindre på cd:n än på dubbel-lp:n!

Och som avslutning och i anslutning till inledningens huvudperson, Sten Broman, skriver jag oftast under på hans, ibland ensidiga, förakt för dragspelet, men det finns undantag.

I easy listening-svängen finns det inte många skivor som inte är musikalisk smörja, men undantagen finns, som när filharmonikerna i München som tar sig an Abba och ersätter Frida och Agneta med oboe och cello, eller när James Last får musiken till ”Hair” att bli oväntat funkig (ungefär som den första svenska uppsättningen från den tiden (då man dessutom hade förstånd att använda modersmålet och alltså kallade musikalen för ”Hår” (sponrad av ett schampoo…))) eller när Jef Mike och hans orkester gör storbandsjazz av barock och Mozart – och så Jean Jacques Franchin et son Ensemble.

Jomen, på ”Pop Accordeon” från 1974 kompletterar han Beatles-covers med Pink Floyd på dragspel, såväl ur ”Echoes” som ur ”Atom Heart Mother” (här lakoniskt omdöpt till ”Atom Mothers”). Söklistan blir aldrig tom.

- Jan-Erik Zandersson

måndag 6 februari 2017

Zandersson februari – 17, del 1

image

Konsertupptagningar tillhör den bästa reklam ett band, en artist, kan få numera, fjärran åldermännens tankar om att dessa bootlegs snor royalties, är det i stället ett utmärkt sätt att hitta rätt bland de 300–400 skivor som släpps varje vecka i västvärlden.

Bandet et/ /al.et/ /al. hittade jag på det sättet, en konsert inspelad från italienska radion, och deras debutskiva ”Gazprøm” var som att åka tillbaka till tiden när Godspeed You! Black Emperor var nya, men med en liten twist, en fantastisk liten cd (och musik jag är tacksam är släppt på cd för dynamikens skull). De håller på att spela in sin andra skiva just nu och jag undrar vilken riktning musiken tar dem den här gången.

Förra gången skrev jag såväl om Fylkingens utgivning av dokumentation av text-ljud-festivalerna i Stockholm för länge sedan som Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” (God’s Records), där all hans elektroakustiska musik samlats. Jag blev än en gång påmind om hur betagen jag är av den här sortens elektroniska experiment, de som historiskt sett alltid hade en riktning, aldrig bara var ytliga samtidsreaktioner eller buller.

image I tv-journalisten Bengt-Olof Roslunds bok ”Skam den som ger sig” får en av våra mest bortglömda komponister ett gott utrymme: Sten Broman. Vid ett av Bromans sista besök i Paris, ackompanjerad av tv- och radiomännen Roslund och Bertil Svensson, besöks franska radions hus, där kompositören experimenterat i därstädes elektronmusikstudio.

När vi ville veta hur han gick till väga blev han nästan tvär i sin vägran att berätta om framskapandet av de elektroniska effekterna, som han förberett i partituret redan vid skrivbordet hemma i Lund eller i sommarvåningen i Falsterbohus: - Man sitter och trycker på knappar och experimenterar fram de ljud man vill ha.”

Just så. Så enkelt kan det vara.

imageVi inleder med en både oväntad och väldigt väntad skiva, resultatet av unika möten i ett unikt koncept med unika människor i en unik atmosfär. Richard Barbieris tredje soloskiva ”Planets + Persona” (Kscope) är i mångt och mycket ett samarbete med de musiker han jobbat med på två av Isildurs banes IB Expo i Halmstad: Lisen Rylander Love, Luca Calabrese, Kjell Severinsson, Klas Assarsson, Christian Saggese, Axel Crone och Percy Jones – det är väl bara Mats, Katrine och Samuel ur IB som saknas i den startuppställningen (även om både Mats och Axel suttit vid mixerbordet, vad jag förstår)!

Den där Barbieri var tongivande en gång i tiden i Japan där David Sylvian fann eller vann sina vingar, men där bandet också svårligen klarat sig utan Mick Karns bas och idétillskott eller Steve Jansens sound.

Redan 1982 var Barbieri i Sverige för att producera en av de bättre separationsskivorna i vårt land, Lustans Lakejers ”En plats i solen”, som kretsade kring Johan Kindes inte-längre-relation med Marie Fredriksson, men han förde inte Japans sound in i Lustans Lakejers new romantic-landskap, utan skapade en symbios av det som var avskalat på ”Tin Drum” och som blev mer filmiskt i Stockholm.

Förutom sitt eget skivbolag Medium var Barbieri från början av nittiotalet klaviaturspelare och, skulle jag säga, balanserande motpol till Steven Wilson i Porcupine Tree, jag är övertygad om att det var Richard som fick Stevens ambitioner mot tung hårdrock att inte se dagens ljus mer än som demos när de efter ett par år fick skivkontrakt bland annat i USA.

(Att döma av nya, håglösa Blackfield-skivan behöver Wilson goda vänner för att göra det där litet extra – för mig är han bäst som producent och när han städar och mixar om gamla progplattor så de låter fantastiskt; Wilsons polare Tim Bowness är dock med på Barbieris nya skiva som sångare, Bowness som Barbieri gjorde sin första skiva med efter Japan, ”Flame” (1994) – ringar inom ringar)

Bildresultat för Richard Barbieri Planets + Persona”Nu på den nya, tredje skivan är han i ett parallellt land till det David Sylvian befolkat, där Lisen Rylander Loves mumlade texter och kraftfullt ylande sax (med mera! Lisens input var viktig för Richard, enligt uppgift, hon finns också med på någon av hans kommande konserter i England), Calabreses distinkta trumpet och IB-folkets mångfacetterade tyngd (inte minst på avslutande rökaren ”Solar Storm”) gör detta till ett smått underbart album i väntan på Isildur banes nya (med Steve Hogarth-texter, en Hogarth Barbieri spelade in skivorna ”Not The Weapon But The Hand” och ”Arc Light” tillsammans med för några år sedan – ringar inom ringar – och givetvis finns Steve med som sångare den här gången också) som kommer i mars.

Mycken retrokänsla i de svepande syntarna, inte mycket världsmusikaliskt, men Axel och Percys basspel ger mersmak, Christian Saggeses minutiöst fingerfärdiga gitarr bidrar till att det här blir en jazzprog när det inte är landskapsbyggande musik, men från en del av världen vi inte upptäckt än.

En skiva som bjuder in till flera genomlyssningar för att detaljerna ska poleras i örats vindlingar. På något sätt känns det som om även Richard Barbieri ”kommit hem”, liksom Phil Manzanera gjorde det när han skrev IB Expo-hyllningen ”Halmstad” på sin senaste skiva (och med tanke på vad Phil berättade när vi sågs i Halland häromåret undrar jag om det inte hade varit en logisk fortsättning med en instrumentalskiva skapad av Manzanera/Mackay/Eno sans Ferry för att fånga de sista inspelningdagarna Roxy Music hade med en skrivkrampande Bryan, där det ändå skapades musik, men utan textbidrag från den evigt välklädde). 53 minuter kamratskap (och förutom cd:n finns en dubbel-lp att tillgå, 45-varvare för att krama ut det bästa ljudet).

Bildresultat för Virta HurmosSå till Finland och en skopa full med postrock, trion Virtas första fullängdsskiva, ”Hurmos” (Svart), efter ep-debuten ”Tales From The Deep Waters” 2012, inledande ”Aallot” vars småpsykedeliska vindlande påminner som skivomslagets virvel och blir mer och mer stadd i upplösning. Påföljande ”About To Fly” inleder i mer traditionellt gitarrdriven postrockmundering för att överraska med en svävande trumpet – och den återkommer, sätter stämning på den här utmärkta postrocken och ger den en touch av jazz och något, märkligt nog, sakralt.

En högst angenäm upplevelse, ibland åt Brigaden-hållet, ibland åt något från Hubro, ibland tangerar trumpeten den givna illusionen att Nils Petter Molvaer står i kulissen och manar på.

Men, ändå, den mesta känslan är klurig postrock, inget onödigt experimenterande, allt faller på plats. (Och på deras debut-ep är jag barnsligt förtjust i andra spåret, ”Traffic” på en i övrigt imponerande skiva.)

Bildresultat för Il Rumore Bianco AntropoceneVidare på den europeiska musikresan, till Italien och Il Rumore Bianco och deras debutfullängdare ”Antropocene” (Fading Records), en självutgiven ep från 2013 oräknad.

Ska man finna mening i att bandet döper skivan efter den tid vi nu lever i, fast som geologerna uttrycker det? Det blir en myckenhet av olika intryck vid lyssnandet, ömsom befinner sig foten i ett italienskt progressivt sjuttiotal men med jazzrockövertoner och kanske mer gitarrtyngd, sedan blir det mer renodlad jazzrock, rentav fusion, när det byts fot, mellan piano- och syntslingor, mellotroner och saxofoner.

Taktartsbytena sitter, det finns ett berättande i musiken, en rörelse framåt. Men det är väl så här samtida, antropocensk, progressiv rock ska låta, som ny, fast med lån av det som stakade ut genren en gång i tiden? Intelligent och intressant. Oansvariga estetiska lekar, som Bengt Emil Johnsson skrev. Så ska väl dagens prog vara? En bra början på detta lyssnarår.

Jonas Lundberg & The Other Sides “Pathfinder” (Mode Music) är deras debutskiva (en ep oräknad, även här) och är det jag nu nästan börjar kalla för ”påminnande-prog”.

Se det som ett glatt återseende av något du har hört tidigare, fast inte på det här sättet, genomfört fast förankrat i en tradition men som bärare av den i stället för att ikläda sig uppreparens roll. Jonas Lindberg, basist, skapade bandet 2012 och året efter kom ep:n ”The Other Side”.

Nittiotalsprog eller sådant från tidigt 00-tal från dem som dåförtiden bar påminnandeprogens outvecklade fana, nära neoprog, nu när jag tänker efter, men kanske också där Kaipa hamnade efter comebacken eller något annat band på InsideOut.

Sympatiskt, inte skavande det minsta, snygg produktion, men stigen följs, inga utsvävningar till varken mjuka buskar och snår eller några hårdgjorda ytor.

Kanske ibland mer ”classic rock” med gitarryl än prog, medges, men som traditionsbärare kan man inte låta bli att åtminstone smågilla tilltaget. Som en enklare form av Soniq Circus, ibland farligt nära Airbag-land där allting är slätt och tillrättalagt i sista generationen i Pink Floyds efterföljd. Och så sjunger de bättre än Kaipa, särskilt på den kvinnliga sidan!

Bildresultat för Progress Tulejää40 minuter prog från Estland sjungen på ett språk du inte begriper, kan det vara något? Jomenvisst. Bandet heter ProgressProgress och skivan “Tulejää” (Strangiato). Femmannabandet föddes 2009, släppte debutalbumet “Pillipuhujad” för två år sedan och nu, efter en paus, kommer deras andra album, rätt schysst prog, skulle sammanfattningen vara, influenser från alla håll, från svensk prog av mer kraftfullt slag, av sextiotalspsych, rymdrock, jazzrock, helt enkelt en trevlig variant – och med melodier!

Kommandot tas ibland av gitarr, ibland orgel – och så var vi tillbaka i tanken om ”variation” och det gör skivan extra tilltalande.

Tänker också på en del av de nya, i traditionen djupt förankrade, unga banden som är instrumentalister av guds nåde, liksom sjuttiotalets finska prog. Rekommenderas.

Bildresultat för After Crash “#LOSTMEMORIESAfter Crash är en duo som är inne på sitt tolfte år och nya skivan är instrumentalmusik jag inte skulle tveka att, i alla fall ibland, kalla för postrock, eller i alla fall bara vackert formulerad pop – och som överraskar med vokala inslag när man invaggats i det instrumentala lugnet.

Bra är det, vackert är det. Skivan heter “#LOSTMEMORIES” (Museek/Collettivo HMCF) och ibland är londonduon utökad och jag får väl erkänna att det här är en sympatisk, mixad skiva, där både formaten och sångerna vindlar åt olika håll.

Postrock. Eller något ”cinematiskt”, som det så popuärt heter (häromåret var ordet ”skaver” det som misshandlades allt som oftast).

Och en duo som säger att “After Crash is about love and friendship” kan man bara hysa varma känslor för, och önska att fler band hade den utgångspunkten.

Det finns också en samhörighet med de där skivorna från, främst, Berlin, där gamla technopojkar blivit -farbröder och nu gör mogna skivor för landskap bortom storstaden eller tidpunkter bortom dansgolvet.

En fin-fin skiva, rekommenderas för de här sista svala kvällarna (här i Skåne blev det tydligen aldrig vinter, på riktigt, den här gången) innan det heter ”vår”.

“We do this for the love of progressive rock.” Så säger den engelska kvartetten Encircled (Gareth Evans, gitarr, Scott Evans, bas och klaviatur, Mark Busby Burrows, gitarr och sång, samt Stuart Picken, trummor) och här är vi i ett proglandskap av snällt, nästan tillmötesgående slag på nya “The Monkey Jamboree” (egen utgivning) där taktartsbytena och, faktiskt, melodierna får stå tillbaka för textbaserade låtar minnande om en mörkare variant av Barclay James Harvest eller ett Porcupine Tree utan attack.

Nästan en stillsam ilska med knuten hand i fickan, budskapet är tydligt, formen nästan underordnad.

Man hade godheten att skicka även debutalbumet ”The Gun Has Replaced The Handshake” (egen utgivning) där dynamiken är större än på det nya albumet, mer svepande klaver och melodier, Camel-gitarrer och större harmoni mellan musik och text. Fascinerande.

Börja med debuten, är mitt tips, gillar du budskapet, ta dig an uppföljaren också.

Bildresultat för The Missing Piece Dream RiderHolländska The Missing Pieces debutalbum “Dream Rider” (egen utgivning) rör sig delvis i samma universum som Encircled, i alla fall beträffande intresset att låta texterna stå i centrum, men är mer traditionell prog i den form många provat på, nästan neoprog, med olika brytpunkter i musiken, tema som tas upp och återkommer, den där dynamiken där gitarrerna får utrymme att tugga terrier och syntmattorna ligger stilla i bakgrunden, där gitarren får svepa över mattorna som solodammsugare, inte jazz, inte symfonirock, men hemtamt och lagom uttryckfullt, inga excesser, alla låtar runt fyra–fem minuters längd, inget som får växa i lp-sideslånga stycken. Protoprog, kanske, bekanta ingredienser i bunken?

Mer uppfinningsrik och intressebemängd prog står Arcpelago från Brasilien för på sin debut ”Simbiose” (egen utgivning).

Redan det naivistiska omslaget ingjuter mod i den som vill ha en variant på det kända, här är det prog någonstans emellan italienskt sjuttiotal och en stillsam version av Gösta Berlings saga, smårockigt, småfunkigt, lagom punchigt trumspel, elpiano och orgel och andra inställningar på klaveret som ger jazzkänsla, gitarr som växlar upp, bas som får hålla i melodislingor och inte bara kompa, men också ett obebådande lugn i stilla kontemplativ progressiv anda.

Hemskt trevlig småsnårig prog med en drös goda musikaliska idéer.

Bildresultat för Caravela Escarlate RascunhoRonaldo Rodrigues skriver musiken till Arcpelago, sjunger och spelar klaviatur. Tillsammans med multiinstrumentalisten David Paiva (gitarr, bas, klaviatur, viola, violin etc.) har han duon Caravela Escarlate vars skiva ”Rascunho” (egen utgivning) och minsann om det inte är väldigt snarlikt Arcpelagos musik, fast utan trummor och driv, mer ett pastoralt lugn med akustiskt gitarr och synt i förgrunden, även om duon säger sig vara inspirerad av sydamerikansk populärmusik från 60- och 70-talen låter det mer Canterbury för mig utan någon som helst koppling till något rytmiskt dansant latino – men det är kanske mer jag som tror att det lät så då, det gjorde det tydligen inte alls.

Kvällsmusik vid brasan, eftertänksamhetstillfället när dagen ska sorteras i hjärnan, när man pustar ut, när lugnet lägrar sig, när det bara behövs strängknäppande och några elektroniska klaverstrofer för att jäkten ska blåsa bort och tryggheten återvända.

Bildresultat för IWKC Cargo Cult”IWKC (I Will Kill Chita) har släppt 18 minuter ep i form av “Cargo Cult” (egen utgivning) och den här gången är de fast förankrade vid den pir i den progressiva hamnen som heter ”postrock”, det kommer i alla fall att vara sammanfattningen som står på deras hamnavgiftskvitto – om man hade trott på första låten, ”Survival Instruction”.

Så blir det inte. Latinosaken ”Cho Blya!?”, ep:ns andra spår, som å andra sidan inte låter så allvarligt menad innan chugga-chugga-gitarrer i rent kosacktempo sätter in för att ersättas av nattklubbstempo och champagneglasklaver.

”Patris Et Filii Et Spiritus Sanctus” är jazzfunksväng som blir mer fyrkantigt med tiden och avslutande ”Keine Angst” är mer storvulen, klaverledd instrumentalmusik från piren intill postrocken, den med samma gångdjup. Härliga knäppgökar, undrar om kommande fullängdare, nu när de är skivbolagslösa vad jag förstår, blir lika olika?

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

onsdag 25 januari 2017

The Best Progressive Rock 2016

Universum Noll gör i år ingen egen analys av fjolårets musikflod i genren progressiv rock och dess subgenrer, eller rockmusik vid sidan av de upptrampade stigarna i allmänhet.

I stället upplåter vi platsen åt progmistress, Rafaela Berry, vars initierade genomgång håller högsta möjliga klass: Not Your Father’s Prog – 2016 in Review

Nedan finns en spellista på spotify, och under den separata  albumlänkar till de artister som finns på på bandcamp.

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

xxx

 

xxx

Andra relevanta källor:

Progressive Ears - Powered by vBulletin

 

Bildresultat för PROGARCHIVES

arsbastalistor2016

bestof2016matt

söndag 8 januari 2017

Zandersson januari - 17

image

Det här är en mellanakt. En vinylfylld mellanakt, men ändå en mellanakt. Skivor från tre skivbolag, inget mer, helt kort anmälda. Skivor att variera kosten på det nya året, skivor att blanda upp med John Barrys orkestersviter baserade på hans James Bond-musik, med Richard Chamberlains debut-lp från 1962, när Dr Kildare var som störst eller varför inte med litet rysk postrock (de här favoriterna har släppt en ny ep).

Jag kan inledningsvis ge dels ett tips om kammarmusik som nog passerat dig utan att du märkte det – Jukka Rintamäkis ”The Lost Fast One” (Kning Disk) – och dels säga att Tired Tape Machines senaste fullängdare ”Not Here” med avslutande stycket ”Bury” kan vara ett tema för musikåret 2016 då liemannen hade fullt upp med att rycka ifrån oss favoriter i parti och minut, vare sig det var Bowie, Ljungström och Harnoncourt eller Alinge, Boulez och Emerson. (Nya ep:n från Tired Tape Machine, ”Sunshine, Maybe”, rekommenderas också varmt.)

Det finns också de som självmant och dumt rusar utför stupet. Föreningen svenska tonsättares kvartalstidskrift ”Tonsättaren” upphörde när 2016 tog slut.

Det är givetvis en stor skam, att det inte finns ett fysiskt organ som berättar om dagens tonsättares gärning fjärran åsiktsjournalistik eller ogrundat tyckande i nätforum. image

Redaktris Anna Hedelius skriver ack så politiskt korrekt i sitt sista förord att ”(…) FST planerar andra aktiviteter för att lyfta frågan om den samtida konstmusikens hörbarhet” och jag blir betryckt.

Tidskriften har från tid till annan varit rätt tramsig och omedvetet, hoppas jag, ringaktande av det samtida musikskapandet, med smalt genusfokus och ofta behängd med stor relevansbrist, men i det sista numret finns såväl en säker artikel om teaterkritikers oförmåga att kommentera teatermusik som en om Jan W. Morthenson som sluter cirkeln med verket ”Omega” som ende svensk vid 2016 års Donaueschinger Musiktage. Som sagt, ett välriktat och stort ”skäms!” till Föreningen svenska tonsättare och dess ordförande, gamle science fiction-fanen Martin Q. Larsson.

Men science fiction-genren leder mig också in på en av våra sista bastioner för samtida konstmusik i landet, Fylkingen.

På nyårsafton skrev Jonas Ellerström i en understreckare i Svenska dagbladet om den nyligen utkomna boken Time Travel. A History av imageJames Gleick, inte minst ”(…) valen av färdriktning i tiden tydliggör skillnaden mellan utopisk (eller dystopisk) science fiction och historienostalgisk fantasy.”

Vare sig detta är Gleicks eller Jonas slutsats, är det viktigt att minnas denna förenkling (precis som att någon av dem citerar J. G. Ballards ”att framtiden upphört att existera, att den kontinuerligt äts upp av det allt glupskare nuet” som visar hur svårt det är att göra science fiction som inte är pang-pang i rymden à la Stjärnornas krig, och att genren därmed ljöt sotdöden den 25 maj 1977), för vi ska ge oss ut på en tidsresa fyrtio år bakåt i tiden, till den text-ljud-festival som inleddes 1968 i Stockholm och som sedan återkom årligen.

Dåförtiden utgavs nogsamt dokumentationen på skiva, ett samarbete mellan Sveriges Radio och Fylkingen. SR hade redan varit duktiga på elektronmusik och utgett musik av Ralph Lundsten och Leo Nilsson två år tidigare, vilket följts upp av fler skivor dokumenterandet detta nya av Bodin, Johnsson och Blomdahl (själv hittade jag nyligen ”En Pistolskiva”, två radiofåniska stycken från Pistolteatern, baserade på starkt redigerade nedslag i det då gångna nyhetsåret, i form av Staffan Olzons ”Snyggt och trevligt” och Pi Linds ”På vägen mot Enköping”, en vit-blå-svart-spräcklig 10”-vinyl från 1966).

image

Sju volymer festivaldokumentation utkom dåförtiden från åren 1968–70, sedermera samlade i en cd-box, men även festivalerna 1971–75 spelades in och de har nu utgetts av Fylkingen på lp, ”Text-Sound Compositions vols 8–11” på fyra lp, 2016 års sista stora kulturgärning.

Det är ett veritabelt who’s who med alla mina favoriter från den tiden, som både höll på med de här text-ljud-experimenten, musique concrète eller ren eam: Bengt Emil Johnsson, Charles Amirkhanian, Lars-Gunnar Bodin, Tamas Ungvary och Rune Lindblad – men också komponister jag inte stött på rasande ofta, eller inte alls, som Christer Grewin, Herman Damen och Bob Cobbing.

Oavlåtligt intressant, men icke alls främst som tidsdokument, utan som fortfarande högst levande exempel på genren, många gånger mer spännande än dagens genomdigitala produktioner.

Men Fylkingen uppehåller sig också i vår samtid. Ett annat nyligt släpp är splitten Lars Åkerlund – “Aware Not Aware”/Zbigniew Karkowski – “Radio Enemy”.

imageÅkerlund bjuder, som jag stött på tidigare, på noise som övergår i något mer påtagligt, mer avgränsat, blir en sorts konkret musik i stället för bara ett översvallande oljud; Karkowskis stycke var det sista han producerade innan han, hastigt, gick bort i cancer. Här är det oljud, oljud och oljud i noisefacket och jag undrar om det här, även om jag vet att han även tidigare var anhängare av de brutala ljudkropparnas väghyvelforcerande kraft, förstärks av hans eget existentiella lidande med cancern galopperande i kroppen, ohejdbar? Den eventuella dimensionen gör verket än mer brutalt och oförlåtande i mina öron.

imageSkivan före splitten var Lary 7:s “The End Of An Era” som spelades in, om jag förstår det hela rätt, för mer än tio år sedan, en orgie i elgitarr och rundgång, vid en konsert på Fylkingen.

Du som var på plats kanske minns om det fanns mer grejor på scen, New York-bon Lary 7 har en förkärlek för ”gamla instrument och analog teknik” så vad som mer kan ligga bakom detta, stundtals även smått rytmiska, ljudliga framträdande kan vara en intressant uppgift för en musikscout.

Ibland farligt nära något ytligt, men det är alltid faran på scen i levande livet (en upplevelse med en elektrisk bouzouki och en champagnevisp på ICA i London för många år sedan är ett eget personligt, hemskt minne, som sedan nästan, tacksamt, raderades ut av Thomas Köners cerebrala, bottenfrysta ambientmusik som följde i samma lokal), ändå fångas jag av ett kanske uppenbart effektsökeri.

image

Och så är det dags att ta sig an Guds egen musik, God Records i Österrike fortsätter sin flitiga utgivning av spännande och motvalls samtida konstmusik. Sju volymer har det blivit sedan det senaste nedslaget här i spalten i våras, låt oss dränka dem i nummerordning:

image- 34: Peter Ablingers ”Voices And Piano”, en “sångcykel” där (mestadels) kändisars röster (Welles, Heidegger, Feldman, Nina Simone, Duchamps etc.) som tilltalar Ablinger ackompanjeras av ett avantgardistiskt pianospel tillägnat Nicolas Hodge (och här framfört av honom), där tal och musik ska ”jämföras” som tonsättaren skriver.

Ablinger räknar med 80 delar som totalt ska vara i drygt fyra timmar när allt är klart. Det är det inte än, hittills har han kommit upp i 53, och här är ett lp-långt axplock (och axplock har dykt upp tidigare från 2007 och Hodge spelade in de 19 första på cd på Kairos 2009).

Ablinger skriver:

“The general idea of 'Voices and Piano' probably has to do with the fact that when somebody speaks to me I never miss the melody of the speech but sometimes the meaning. When I was a young boy my mother asked me to go out to buy a pound of butter, 10 eggs and a loaf of bread. I listened very attentively. I loved how she spoke to me. I hopped on my bike, rode to the store and waited in the line until it was my turn – only then to realize that I had not listened to the content of the message and had to ride back home to ask...”

För egen del tycker jag det leder fel, men är det så här tonsättaren upplever bakgrunden till det växande verket, må då så vara. Jag, som lyssnare, kan inte lyssna så, jag kan inte låta bli att höra vad som sägs, i den mån språket är begripligt.

35: Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” är en trippel-lp som ger en berg-och-dal-bane-färd i form av elektroakustisk musik i den mer raffinerade skolan, ursprungligen utgiven av tonsättaren i Serbien år 2000 som en dubbel-cd under namnet ”Fonoverzum”.

Här är det allvarlig elektronisk experimentlusta som får sitt dokumenterade utlopp, med stycken från tidigt sextiotal till en bit in på 1990-talet.

Vladan (f. 1932) är prisbelönt och, vad jag kan förstå, en centralgestalt i det serbiska (och exjugoslaviska) avantgardet och den här kompletta samlingen av hans eam tilltalar mig oerhört, eftersom det är exempel på både genrens utveckling från bandexperiment till konceptuella formtankar.

”Invencije” var ett av de tidigaste exemplen på musique concrète i östra Europa, ”Kompjutorija” den första datorkompositionen i forna Jugoslavien – och så kan jag hålla på, fram till ”Ansambl” från 1993 där hans sätt att komponera både känns raffinerat och utsökt.

Hans strävan att på olika sätt bildsätta med hjälp av elektronisk musik tycker jag lyckas gång efter annan. Rekommenderas förbehållslöst, en verklig kulturgärning av skivbolagsägare Slobodan Kajkut, av vilken det behövs fler i skivbolagsvärlden.

36: Petr Baklas första skiva (han har gjort nedslag på samlingar med tjeckisk musik tidigare) innehåller två orkesterverk, dels hans pianokonsert (2010–12) och ”Classical Blend/Weihnachtsoratorium” (2014–15), båda konsertupptagningar i Ostrava med tjeckiska, lokala styrkor, nästan i direkt anslutning till att verken slutförts.

Det här är molltyngd musik, där pianokonserten nästan kunde varit placerad i en skräckfilm eller thriller från ett invandrat nordamerikanskt fyrtiotal, där den senare verket rör sig i samma tonuniversum med allvar, tyngd och nästan något atonalt.

37: Pianisten Hsin-Huei Huangs album ”Solo” är verkligen tre delar av en helhet, tre verk av komponister med helt olika klangvärldar, vilka aldrig mötas: Bernhard Langs fyrkantiga mekanik, Matthias Pintschers grandiosa rastlöshet och så tung men skir, skör musik av Peter Šavli. En bjär kontrast till en Beethoven-sonat, men ändå med beröringspunkter.

38: ”Piano Sublimation”. Här vill jag citera det som står om verket på Guds egen hemsida:

”(…) is a collaboration between the Austrian composer and musician JUUN and the visual artist Michael Wegerer. Piano Sublimation combines sound, graphics, video and sculpture in multidisciplinary installations. A grand piano by Ehrbar built around 1860, functions as the common starting object, which was then cut into 5 pieces. The piano represents the initial point of departure for a constructive exchange of progressive translations in contemporary graphics, objects and sound.”

Ord och inga visor. Förutom en lp-skivan (i två versioner, en enkel utgåva och en ”konstutgåva”) finns också en bok att tillgå. Hur det låter? Tänk dig ett par flyttgubbar som, i slowmotion och på fyllan, spelar på ett piano de ska flytta och får idén att jobbet blir mycket enklare om de delar upp pianot – ungefär så. Utan kontext blir det en märklig men inte särskilt mystisk upplevelse, bara ljud i rummet som blir mer abstrakta och mer ägnade hyvelbänken än pianostolen.

39: Bernhard Langs ”Differenz/Wiederholung 2” bjuder på bra tuggmotstånd, ett mångfacetterat verk där Klangforum Wien förstärks av sångare, rappare och elektrisk gitarr respektive viola. Ett noterat kaos, skulle man också kunna kalla det för, som kräver sin lyssnares uthållighet, men det föregivet onoterade suger in dig, det finns en underliggande struktur. Ett tacksamt sammelsurium lätt att gå vilse i.

40: Philip Jecks dubbel-lp ”Vinyl Coda I–II” är ett annat sätt att föra in bruksföremål i sitt verk, i det här fallet är det gamla vinylskivor som är det ljudande underlaget för Jecks loopar. Det är som att tillbringa fyra lp-sidor i spökhuset på nöjesfältet, tillsammans med röster och ljud som tillhör det förgångna, hela tiden upprepande sig, knastrande, förvrängda, knappt hågkomna. Fascinerande.

Avslutningsvis Wallaghs (som i Bob Wallagh) “Software Crisis (+ Rare And Unreleased Tracks)” (Hibernation Records) som är Dennis Lood (Rundgång) och Erik Almgrens nya etiketts debutsläpp.

Det här är musik som väcker minnen från den tid när det inte var helt lätt att hitta elektronisk musik, oavsett subgenre, inte minst som de flesta av dessa genrer då höll på att skapas.

Lp:n består av musik sammanställd från kassetter från det tidiga åttiotalet och tillhör den minimalistiska skola på kontinenten som jag dåförtiden hittade fåtaliga inslag från, som Minny Pops och liknande, en skelettartad syntpop där plastiga synthezisers och rhythmboxar är i fokus, med inslag av elgitarr och (på ett spår) sång (!) men är eoner från städade nya romantiker från den tiden (Depeche Mode et. al.).

Ännu en kul tidsresa, den här spaltens tema, och en fin början på en ny etikett. Nu väntar jag otåligt på fortsättningen, t.ex. att de nu åldrande männen bakom svenska, legendariska Klinik och deras kassett ”Civilisation” ska ta reson och säga ok till en första vinylutgåva av den musik som annars bara gynnar nasare som säljer åttiotalskassetterna dyrt (vi pratar flera tusenlappar!) på Tradera.

Tillsammans med den elektroakustiska musiken från gymnasiet i Klippan, från samma tid, den jag otvivelaktigt mest ser fram emot att få i uppklädd, städad lp-form på Hibernation Records.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com