torsdag 24 november 2016

Zandersson november 2 – 16

Bildresultat för TENDERTONVi lämnar Hubro men vi lämnar inte Norge. Det räcker att någon viskar bandnamnet Atlanter så går jag igång och blir förväntasfull. Kvartetten Tendertons självbetitlade debutskiva (Little Birdie) är en sådan viskning, hälften av medlemmarna kommer från Atlanter (Arild Hammerø, gitarr, och Morten Kvam, bas; den andra halvan består av trummisen Marius Simonsen och klaviaturtämjaren Haakon-Marius Pettersen, båda från bandet Montée).

Det ska sägas direkt: det är dags att göra plats på stolarna längst fram, där man placerar årets bästa genreutgivningar. Ja, jag bryr mig inte väldigt mycket om vad de fyra musikanterna själva säger om sin musik, i mina öron är dessa improviserade tiominuterslåtar både progressiva och rockiga.

Visst anas ett visst släktskap med andra band som improviserar sig fram, men med den tyngd och finess de gör det är det långt ifrån Grateful Dead och de tyngsta konserterna med Öresund Space Collective som de enda orienteringsskärmarna att stämpla vid, det finns saker som fångar in såväl Wobbler som Tonbruket (nu på sitt mest fräsiga humör, åtminstone live) som något finlemmat som inte vill visa sig helt och fullt.

Fyra låtar som andas, ryter till, lugnar ner sig och känns självskrivna som det norska inslaget på nästa års Slottsskogen Goes Progressive. Köp. Skaffa. Lyssna. Höstens ögonbrynslyftare par excellence.

Bildresultat för Morudes Sinister BeatVi stannar i Norge ett tag till. Melodikrysset den här gången har följande ledtrådar: ”röd-vit duo som bankade och rockade hårt”, ”vit-vit duo som slog igenom först vid sjunde albumet eller så”, ”vänsterhänt gitarrist som inte ens en svensk fästmö kunde rädda” och ”bandnamn där dammsugarmärke och röd planet kombinerats”.

Feltrycket i ledtrådarna den här gången är ”psykedelisk ökenblues”, tänk bort det. Svaren är ”The White Stripes”, ”The Black Keys”, ”Jimi Hendrix” och ”Mars Volta”. Om man sätter ihop bokstäverna lodrätt blir bandnamnet Morudes och skivans titel vågrätt ”Sinister Beat” (Snaxville).

Visst är det så himla orättvist att berätta om en hårdslående, tuff och sjuttiotalssvängande skiva genom de band och artister som ekar genom låtarna (Vintage Trouble, Led Zeppelin… ja, korsordet kan utökas), men det är bara för att du ska veta var du är på kartan.

Morudes är tvillingarna Amund (gitarr, sång) och Henrik Maarud (trummor, sång) (och bandnamnet lär komma sig av att man vid utrikiska konserter gick på under det att inkastaren gapade ”and now here’s the Morudes”, typ) och det jag gillar mest är allt det (det mesta) som påminner om en mer städad version av Mars Volta, med ensartade gitarriff och taktartsbyten som vore de mer progiga än vad som var tänkt. Ren, smått förvanskad och slirande rock. Hårdsvängande.

image91_thumbMin favoritmusik kommer i flera klädnader; Barberos självbetitlade debutfullängdare (OFFSET Records/Dream Machine) kommer i en rosa pappficka och Liverpool-trion bjuder på intensiv matterock/noice/prog som varken är rosa eller rosenröd, möjligen mer blodröd, intensiv och skvättande, som ett blottat hjärta fyllt av lust.

Två trummisar och en klaverspelare, som också använder sin röst som instrument. Sedan 2008 har de hållit på, släppt ett par ep och annat, turnerar halvflitigt, varit förband till Gnod, Battles, Acid Mothers Temple och Swans bland andra. Ger en fingervisning om hur trion låter. Det här är kokande rytmiskt, fartfyllt och stundtals riktigt dansant också.

Till Italien. ”Silence Between Sounds” heter Karmamois tredje skiva (egen utgivning) och trion (Daniele Giovannoni, trummor, Alessandro Cefalì, bas, och Alex Massari, gitarr) har den här gången fått hjälp av såväl vokalister som instrumentalister som lagt till bl.a. cello och piano i den annars hyfsat traditionella ljudbilden, men ibland i den tyngre skolan.

Det skiftar rakt igenom skivan, mellan försiktiga, lugna delar och de där gitarren börjar bli smått högljudd eller i alla fall kräver att taktarterna förändras. Richard Wright-likt piano och skiftande sånginsatser, cello och clavinet (alltså ett elektriskt klavikord, ett av Elvis’ favoritinstrument) skapar stämning i de lugna partierna.

Sammantaget tror jag nog de trivs bäst när de får skramla på, men andra spåret, ”Atma”, är på sitt sätt typiskt, med två–tre lugna minuter, sedan stegras förväntningarna när gitarren kommer in i bilden, och så återgår vi till en lugnare avslutning.

Eller att varannan låt börjar med småylande gitarr, för att sedan stilla sig. Ungefär. Inga melodier som fastnar i minnet, men en känsla av en riktigt habil progskiva med ett gäng goda idéer som förvaltas väl, med ett extra plus för de smakfulla valen av kvinnliga sångerskor, vars röster passar utmärkt i valda låtar, inte minst när Sara Rinaldi varierar sig i ”Plato’s Cave” (som kanske dessutom har en refräng som fastnar, minsann, när jag tänker efter).

Cary Grace flyttade från USA till England 2005 och nu sitter hon bygger analoga syntar hela dagarna. Och spelar musik, gärna minns jag ”Perpetual Motion”, en dubbel med två ansikten från 2009, men där improvisationen står högt i kurs.

En av årets konserter är nu förevigad som ”The Uffculme Variations” (Door 13 Music) eftersom festivalen Kozfest hölls där, det är mestadels exkursioner baserade på spår från hennes skivor men det improviseras och förändras rätt friskt, det här är en psykedelisk rymdrock som nog i de här versionerna är mer progressiv än sina förlagor.

EMS VCS3 spelar Cary själv (och inte en Wiard, som är de hon bygger), och sjunger, hennes turnéband är Andy Budge (bas), David Payne (trummor) och Victoria Reyes (klaviatur, sång, slagverk), men på den här konserten gästar även Steffe Sharpstrings (kan man heta så när man spelar gitarr?) och Graham Clark (violin) och det är Steffes gitarr och dess olika uttryck som är en röd tråd genom hela konserten, nästan påminnande om tyska eller ex-jugoslaviska space-/stonerband eller, för den delen, David Gilmour innan muren byggdes eller någon version av Gong (gästerna har spelar i Planet Gong (Steffe) och Gong (Graham).

Men, som sagt, mest tycker jag det här låter som progressiv rock, riktigt bra sådan, och det har Cary inte riktigt släppt fram tidigare, i alla fall inte på skivorna.

Bildresultat för Vespero Azmari: Abyssinian Liventure”Vad är det nu det brukar stå på rymdrockarnas bakrutesdekal? ”Rymdrockare tar tid på sig”? Vesperos nya liveskiva ”Azmari: Abyssinian Liventure” uppfyller bara det löftet i första spåret, sedan är det mestadels party där gitarr och violin (och sax) turas om att röra om i nudlarna, men, som sagt, mer party från de här erfarna pojkarna är långsamt uppbyggda spår på väg ut i universum.

Viss Curved Air-känsla, men det är nog sättningens fel mer än musikens.

Det finns ett rotsystem av förgreningar mellan de olika verken, även om de på ytan kan låta väldigt olika. Några takter eller idéer hänger alltid kvar från ett stycke in i ett annat. Jag brukar göra jämförelsen med min farmors kokkonst: hon gjorde middag av gårdagens rester, som i sin tur var gjord på resterna från dagen innan. Ungefär så går det också till när jag skriver musik.”

ghost-inside-ghost-2Citatet tillhör tonsättaren Anna Eriksson och det kastar ett förklarande ljus över hennes andra skiva med kammarmusik, ”Ghost Inside Ghost”.

Dessutom har hon helt klart för sig var, hur och vad som inspirerat musiken, vare sig det är titelsviten vars satser baseras på några takter från Beethovens femte pianotrio, döpt till ”Spöktrion”, och är tänkta att spelas inuti (!) Beethovens verk.

Piano och sopranflöjt spelar bordtennis i ”Ping and Pong”, ”En flygvärdinnas sånger” baseras på de latinska namnen på olika molnformationer och citerar Joni Mitchell – och så fortsätter det.

Till sin hjälp har hon en kvartett interpreter, som också tagit sig namnet Ghost Inside Ghost, för att iscensätta denna vindlande cd-resa (och har regelbundet spelat musiken live): My Hellgren (cello), Åsa Nordgren (sopran, ljudobjekt), Sara Sjödahl (piano, dragspel) och Anna Svensdotter (flöjt, ljudobjekt).

Hennes första porträttskiva ”Moose Imitating Moss” kom på C-Y häromåret och när jag skrev om den i Nya upplagan summerade jag intrycken med ”egensinnigt, bitvis naivt, men spännande” och det skriver jag under på även denna andra gång.

Rasslande, fjärran, nära och ibland bedårande vackert. Det som jag sparat är skivbolaget: det är nämligen Lamour i Gävle som nu på sitt åttonde levnadsår breddat sig ytterligare och gett sig in i den mer renodlade samtida konstmusiken, ett beundransvärt och kanske inte helt oväntat drag, när man tänker efter.

Bildresultat för Göteborgselektronikerna nattrafikOch mer Lamour ska det bli: en ep med Göteborgselektronikerna döpt till ”Nattrafik”, en skiva med färre medlemmar än symfonikerversionen (de är en kvartett) men med Kraftwerk-pastischer i rockärmen, t.ex. där de åker längs mer spårvagnslinje 11 och gör musik i stället för en tågresa tvärs över Europa.

Det blir en fransk/tysk/engelsk dekokt av syntpop säkerligen inspirerad av mer än Kraftwerk (Jarre, t.ex. och malmöitiska Page). Kul är det, i stället för kärnkraftverk rabblas spårvagnshållplatserna på linjen 11:an på ”Hållplatz”, det blir en uppdatering i en tidlös elektronisk genre där man inte kan släppa ifrån sig skivan bara med kommentaren att den var ”kul”, jag tror den är viktigare än så, som en markör i marken, en currylinje dragen mellan Düsseldorft och Paris.

Eller mellan Malmö och Landskrona där syntpopen var livfull på åttiotalet. Sex spår värda att föreviga. Moog och analoga syntar i en fin förening, det fanns andra som använde vocoder före Daft Punk, melodiskt, sitter som en smäck i örat, går inte att skaka loss hur man än försöker. Mer Page än Jarre, förresten.

Mer från Lamour, men nu på kassett: Llarks ”Radio Starslide Forever”. Det finns drån och det finns drån. Och så finns det drån.

Jag tycker att genren, inte minst bland alla drånande skivor man vadar till knäna bland på Bandcamp, är tämligen välfylld och det är svårt att hitta verk som står ut.

Llarks’ kassett gör det, eftersom förändringen i musiken, till skillnad från det mesta som drånar över lp- eller kassettsidor, är märkbar och inte enbart subtil.

Drån som vill göra dig uppmärksam på något. Jag vet dock inte vad, det räcker kanske med att jag lyssnar mer aktivt än jag brukar när föregiven stasis råder i högtalarna och det bara vid ett tillfälle kan igenkännas ett fysiskt instrument (en elgitarr)? Christopher Llarks (née Jeely) är ingen duvunge, han har gjort musik i tjugo år vid det här laget, från hardcore till band- och ljudexperiment under namnet Accelera Deck till dagens målande och gryniga ambient förklädd till omväxlande drån. Bara det!

Nu har du närmare 87 minuter sådan på en kassett att njuta. Gör så.

Bildresultat för The Wooden Bodys ”Aftermath QuietudesNästa kassett från Lamour är The Wooden Bodys ”Aftermath Quietudes” vars första spår minner om en något mer positiv version av den stråkdoom grekiska Mohammad bjuder på, musik från övergivna källare och dåligt upplysta platser, de resterande tre verken fortsätter stämningsladdat, musik som fungerade väl i allhelgonatid.

Violin och cello, kvartetten musiker är Matt Howden, Jo Quail, Katt Hernandez och Liam Morrissey, som var och en skrivit ett stycke tillsammans med musikern och producenten Per Åhlund. Spännande med ännu ett släpp i konstmusikens hägn från skivbolaget.

Bildresultat för Sport PowelDansmusik för spastiker, rena pappslöjden i studion, ibland ljud som från den där elektroniska experimentlådan för barn och unga man kunde köpa från Hobbex per postorder, ibland bara delar av mer eller mindre kloka konversationer, musikaliska eller talade.

”Sport” heter Powels skiva och han har verkligen ansträngt sig för att ideligen avvika från en rytmmässig linje, hälla ner sina mixljud i en cementblandare och se vad som kommer ut när blandaren tvingats centrifugera.

Som om Aphex Twin hade haft humor och inte bara varit putslustig.

Bildresultat för C. Duncan The Midnight SunOm man tänker sig en mer vattenkammad version av Godspeed You! Black Emperor som dessutom tillbringar en lugn stund på en strand på Österlen, spejandes efter inspiration av stillsamt slag, är man rätt ute när man lyssnar på ”Primitives” med Bayonne (City Slang).

Eller om postrocken gifte sig med den minimalistiska musiken à la Glass, Reich och Adams. Fast inte på Polyrocks sätt när de lät Philip Glass producera deras andra skiva ”Changing Hearts” (1981), utan ett modernt äktenskap där små celler bygger upp låtarna/styckena, endera åt pophållet eller åt ett mer repetetivt och suggestivt.

BildresultatC. Duncans debutskiva ”Architect” gillade jag mycket, trots att pressreleaser och annat mest pratade om hur begåvad han var (är!), att hans föräldrar är musiker och att han, likt Aphex Twin eller någon annan från generationen före, suttit i pojkrummet och skapat musiken helt på egen hand.

På nya ”The Midnight Sun” (Fat Cat) fortsätter de bedårande melodierna att regera cd-spelaren, han har en känsla för vackra harmonier som han utnyttjar precis så mycket att balansgången mellan skir skönhet och kitch inte alls är svår. Kanske vill han att vi ska leva i en pastoral 4AD-värld minnande om sextiotalets ungkarlslyors plastiga men sköna bakgrundsmusik från lp-skivor vars omslag dominerades av bikinibrudar eller formel 1-bilar, kanske vet han mer än vi vet eftersom det här blir den dokumentära musiken till det Twilight Zone-avsnitt han lånat skivtiteln från, där Jorden rubbats ur sin bana och vi närmar oss solen och förintelsen, elliptiskt. Rod Serling var nog något på spåren och vårt leverne dagar kan nog också räknas som få med tanke på hur otrogna (pace Sparks) vi är Moder Jord.

Historia Sancti Olavi - Gregoriansk sang <span>-</span> Consortium Vocale Oslo / Graces & VoicesKlassiskt? Gregoriansk sång som under 300 år ljudit på Sankt Olaf-dagen i Norge den 29 juli har nu förevigats på en dubbel-cd, ”Historia Sancti Olavi” (Lawo).

Consortium Vocale och Graces & Voices har använt den kompletta texten från 1520 (som finns i Stockholm) och den efterföljande polyfona musiken må ha vindlat kontrapunktiskt skönt mot katedralsvalven, men denna mer entoniga gregorianik gör att tiden stannar. Mäktigt.

Ett litet sista tips: Rachel Yamagatas ”Tightrope Walker” (Frankenfish Records) var en fin liten uppbrottsskiva, med variationer från kvinnan som ger Tom Waits en match över utmärkta minisymfonin ”Over” till ren stråkkvartett. En skir skiva i höstmörkret, varma texter mestadels om att skiljas. Fjärde skivan, kanske dags för ett genombrott?

Kan också, rent parentetiskt nämna Raimes ”Tooth” (Blackest Ever Black) som bjuder på små, elektroniska snuttar som repeteras till förbannelse, samt den rena, stompiga feelgood Nick Waterhouse levererar på ”Never Twice” (Innovative Leisure).

Eller den närmast orkestrala pop’n’roll som The Slow Show levererar på utmärkta stämningsskaparen ”Dream Darling” (Haldern).

Och glöm inte bort RPM-samlingen ”Svenska Shakers – R&B crunchers, Mob grooves, Freakbeat and Psycho-pop from Sweden 1964–1968”, 41 låtar som verkligen visar att det var i Sverige det hände, att det här fanns den häftigaste popen som fick tidiga singlar från The Who, Kinks och de andra att förblekna. En fullkomligt lysande samling.

Nog så.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

söndag 20 november 2016

Zandersson november - 16

image_thumb2

Allra först, innan jag börjar berätta om månadens förslag till skivinköpslista, ett viktigt meddelande om höstens progtilldragelse, så här skriver de:

”IB EXPO International 2016 – Isildurs Bane 40 years! November 26, Kulturhuset, Halmstad. This year, we celebrate 40 uninterrupted years of IB activities. To do this properly, the whole evening is dedicated to IB music old and semi-old, and to top it all: a first performance of an epic piece called “Colours Not Found in Nature”, composed by Mats Johansson, Isildurs Bane, and Steve Hogarth from Marillion.”

Biljetter.

Och för att snålvattnet ska fortsätta rinna till: I början av december kommer så äntligen en ny skiva med Gösta Berlings saga, ”Sersophane”.

image5_thumbLåt mig börja med ett tips. Progkvartetten Gordon på skivbolaget Havtorn. De var en trio tidigare, men med Anton från Brigaden som tillskott är man numera en kvartett, men har en trio skivor bakom sig som är en fin genrefortsättning på den jazzrockande progversionen av folkmusikinfluerad instrumentalmusik med klara skandinaviska förtecken.

När de var förband till Tonbruket i Lund häromveckan påmindes jag om deras betagande storhet, med gitarrmelodierna, det avspända och på-pricken-varande trumspelet, de stödjande syntslingorna och de egensinniga, motspänstiga vandringarna i basen – fler borde upptäcka dem och upptäcka det kvalitetsmässigt konsekventa och numera tämligen unika skivbolaget Havtorn.

Det är viktigt att ha ett progressivt förhållningssätt till den progressiva rocken, se bara på de två versioner av Yes som just nu turnerar (den ena under namnet Yes, den andra som ”Anderson/Rabin/Wakeman”) på temat ”envar sitt eget Yes”, eller hur Strawbs-farbröderna försöker finna dynamik i olika arrangemang av sin gamla musik i olika sättningar, men där i alla fall Cousins stämma svävar över alla instrument, som en god vän uttryckte det: ”Förvisso blir väl inte Cousins röst bättre med åren som en gammal whisky – snarare som en gammal växelspak: rostig, fläckig och motspänstig i de högre växlarna…” Just så.

image1_thumbLåt mig fortsätta med ett tips, en lp från 2013 som bjuder på något av det spänstigaste i postrockväg vi hört här hemma: Anders Björlers ”Antikythera” med bl.a. Morgan Ågren på trummor, dessutom på en ljudmässigt välproducerad lp som också har den fördelen att den verkar vara pressad av någon som både bryr sig och hyser kärlek till den vinyl som passerar hans/hennes händer. Skivbolaget är Razzia. Missa inte.

Men vi beger oss till Norge för att stämma träff med ett skivbolag som kunde varit bröder och systrar till Havtorn, vi ska ta del av ett axplock av det eminenta skivbolaget Hubros utgivning från de senaste månaderna. Man kallar det jazz, men det är långt ifrån det enda man kan kalla deras skivor för, genremässigt.

image51_thumb1Vi börjar med vad som inte kan kallas för något än en popskiva för vårt århundrade, Jessica Sligters tredje album, ”A Sense Of Growth”, men som också påminner om de cirklar i cirklar som den kvalitetsmedvetna delen av det norska musiklivet kretsar kring.

Eyvind Kang finns med här, Jenny Hvals röst är gäst, en del av låtarna skrev Jessica tillsammans med Susanna (som sedan tiden med Susanna and the Magical Orchestra sällan behöver säga efternamnet ”Wallumrød”) för en konsert på Henie Onstad Art Center i Oslo (som också har en egen, utmärkt skivetikett med spännande, företrädesvis elektroakustisk, musik, Prisma Records).

Sammantaget blir det en tveklös popmusik för andra öron än de enkelt sökande, stor variation beroende på varierad musikerbesättning (det är m å n g a gäster på skivan), Jessicas röst är den röda tråden, textmaterialet hämtat från olika källor, både hennes egna och det oväntade men välfunna valet av ett snitt ur Harry Martinsons science fiction-diktverk Aniara, nu fast förborgat i genren kanon.

HUBROCD2555Stein UrheimsStrandebarm” är ett besök i en före detta kommun i sydvästra Norge, passande nog inspelat i Strandebarms kyrka, ej namnbytt. Urheims kompositioner för akustisk gitarr (ibland sporrad av andra, företrädesvis elektriska, instrument) bjuder mig på en tidsresa i tanken till en tid då Strandebarm hetter Strandebarm, ett mer svartvitt 1965.

Det är en vacker plats att besöka nu, en idyll som inte larmar och går på, den bilden är entydig i Urheims musik. Dessa musikaliska tidsresor borde vara fler, borde bli mer utforskade, utan att vi för den skull ser dem som retromässiga.

Vi befinner oss hela tiden i framtiden, dåtiden passerar oss hela tiden. Inte konstigt att vi ibland önskar att vi fanns i stasis, inte minst för reflektionens skull. Urheims skiva finns i ett dåtida stasis, men som rör sig framåt i takt med att cd:n snurrar. Obönhörligt.

HUBROCD2559Splashgirl har jag skrivit om tidigare, som ett dovt muller i horisonten, ett mörker som rullar in som okända och oönskade pansarvagnar, men det femte albumet från trion, ”Hibernation”, har en långt mer syntetisk ljudbild än jag minns från tidigare album, det är mer cybernetiska pansarvagnar utan liv som vi känner det, men som har en större samhörighet med eam än med den ”doomjazz” de själva kallat musiken för tidigare. Musik att avnjuta i strålande ensamhet, i väntan på anfallet.

HUBROCD2561Stein Urheim dyker upp igen, nu som del av trion Building Instrument och skivan heter ”Kem som kan å leve”, liksom Henie Onstad Art Centre där skivan spelades in live ett par dagar i september 2014.

Stillsam pop av elektroniskt slag, snäll men med småvassa kanter, färgad av folkmusik. Det är ingen skarpa gränser mellan musiker, konstellationer och skivor i det Hubro utger, omärkligt blir popen, här som hos Sligter ovan, något som passar på dig som lyssnare, inte låter dig flyta med som vore det något ovalt strömmat skräp, ett otämjt vattendrag i stället för Ganges.

HUBROCD2567En annan tacknämligt levererande trio är Bly de Blyant (Øyvind Skarbø, trummor, Hilmar Jensson, gitarr, och Shahzad Ismaily, allt annat) vars tredje skiva tydligt och smått lakoniskt döpts till ”The Third Bly de Blyant Album”.

Slagverkaren Chas Smith gästar på den nya skivan, men det är samma lugna vansinne i ett akustiskt ljudutforskande som skivan bjuder på, triojazz it ain’t, improviserat så man trodde Kim Myhr var med.

HUBROCD2569Det är han däremot på ”In The End His Voice Will Be The Sound Of Paper”, Kim Myhr, alltså, tillsammans med Jenny Hval och Trondheims jazzorkester, ett formexperiment som ligger mer i tiden än de anade, eftersom basen för skivan uppenbarligen handlar om Bob Dylans röst, dess sönderfall och karaktär, men texter och variationsrika musikstycken ställer bredare frågor om röstens roll, inte bara nobelpristagarens, i musikens slutna sammanhang.

Inte så märkligt i en jazzbandskontext, bara ännu ett sätt att hitta inspiration för musik, ett tema som är ett musikaliskt gummiband.

HUBROCD2578 Jenny Hval återfinns även på Kim Myhrs “egen” skiva “Bloom”, och jag tänker på ”Collaborations”, improskivan med bl.a. Stackenäs jag skrev om i somras, hur olika det ändå låter, hur mer nära fransk elektroakustisk musik den här nya skivan är, hur nära den traditionella eam:en är just den improviserade eller den slumpmässiga, att det kan vara det analoga som möter det digitala, det elektroniska, men ändå flöden skapade i stunden i mötet mellan maskin och människa.

Frågan är givetvis ställd: när börjar maskinen improvisera på ett dickskt sätt, bortom programmeringen, en gång för alla gör upp om improherraväldet fjärran I Ching eller andra slumpens lekar?

HUBROLP3579Kvartetten Moon Relays nya “Full Stop etc.” innehåller också gitarr ställd mot/gift med elektronik och gränsen är inte särskilt tydlig, inget krav alls, givetvis, och genretillhörigheten svävar bort i något obestämt mellan dåtidens stonerrock, dåtidens konstfärdiga prog (varför svävar alltid Fripps ande över slika skivor?) och något som jazzen kanske skulle kalla för pop. Så var vi då ändå där: jazzpop.

En mindre progressiv hög skivor från Hubro den här gången, med andra ord, mer välsnickrad pop fjärran Max Martins löpande band av legotillverkad smörja.

HUBROLP3583Tredje fullängdaren från trion Monkey Plot heter “Here I Sit, Knowing All Of This”, och om Moon Relays skiva minner om ett ljudligt nittiotal, blir det här en rocktrio à la åttiotalets indiekids, ganska raka rockigt popiga låtar som inte ger några som helst jazzvibbar, litet småskitigt, som om Nisse Hellberg tagit vägen till Wilmer via Lunds universitet.

Hubro fortsätter att överraska i sitt val av utgivningar.

hubrocd2576Utgivningsmässigt är vi nu nästan ifatt eftersom  den senaste utgåvan från Hubro nu stundar, gitarristen Geir Sundstøls instrumentala ”Langen ro”. Och om gitarren dominerade tonspråket på filmmusiken-på-jakt-efter-en-film-debut-cd:n ”Furulund”, har Geir, i strävan att göra ”undervattensmusik”, som det sägs i pressmaterialet, tagit till mer syntar och elektronik som tar plats och förflyttar oss från Ry Cooder-ödsligheten till något mer Eno-ambient.

Bedövande vackert är det, prominenta norska gästmusiker har lockats till Johanneskyrkan i centrala Oslo där inspelningarna genomfördes i ett gnistrande ljudrum, och ute på andra sidan cd:n är man en aningens aning bättre som människa.

Och att det enda som inte är självskrivet av Sundstøl är ett filmmusiklån är givetvis helt i linje: Giorgio Moroders ”Tony’s Theme” från Scarface. En av höstens absolut vackraste skivor. Gån och köp.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Det här är “bara” första delen av novermberspalten; del två kommer inom kort./ Jan-Erik

torsdag 6 oktober 2016

Zandersson oktober - 16

image

 Allra först ett tips om en skiva utgiven för ett tag sedan och säkert bortglömd, men orättvist så: på The Underground Railroads andra fullängdare ”The Origin Of Consciousness” från 2005 händer det en faslig massa roligt, om man gillar litet mer avancerad prog.

Vid en nylig konsert hade jag en intressant diskussion med en av Malmös ledande musiker. Frågan han ställde var helt enkelt ”hur låter framtiden?”, med tanke dels på den stora retrovåg som sköljer över oss, dels att föregiven ny musik hela tiden påminner om något vi redan hört. Det är en befogad fråga, inte minst för musikens utveckling, det var ett bra tag sedan det var ett riktigt skifte, kanske inte ett paradigmdito, men ändå, att det kom något som lät helt nytt, helt eget, helt annorlunda. Det mest omvälvande i mer modern tid var väl Darmstadt-skolan som också genererade en ny tysk samtidsmusik för ungdomsgenerationen, och då inte bara som reaktion på tanz- och tyrolermusik, utan något helt annat, musikaliskt, med rötterna hos Stockhausen och hans genomgripande omvärdering av musikens väsen, fjärran Harry Partchs uppfinningsrikedom eller John Cages ytlighet, utmynnande i Can, Tangerine Dream, Ashra, Kraftwerk och så vidare.

image

Så vad är då framtidens musik? Finns det någon artist som idag står för den? På den sista frågan får jag nog säga ett ”nej”, trots att jag lyssnar brett och djupt, att, inte minst den musik som tilltalar mig, minner om något som redan sedan tidigare tänt musiknjutningens lyktor hos mig, men även vrider musikens innehåll ett varv till. Men att det är självständigt enastående som något tidigare ohört är det aldrig.

Jag erkänner villigt att jag inte tycker det är fel att vara inspirerad av t.ex. sjuttiotalets riffrika hårdrock idag eller åttiotalsdrypande skräckfilmsmusik à la Goblin eller John Carpenter, bara man inte kopierar, utan tillför något, så det blir både en påminnelse och en väg framåt, men det är ändå reaktiv och inte proaktiv musik.

Om det bara är så, då är vi snart inne i konstmusikens version av dansbanden, formulamusik. Men vi kanske ska vara nöjda med graden av nyskapande, ungefär som den känsla jag fick i nackhåren när jag hörde Ved första gången i Hammenhög, Gösta Berlings saga första gången i Frölunda, Mackaper första gången på skiva?

14-3-Musikvag-bilSe det inte som ett försvar, se det som en fråga från någon som inte kan peka på framtidens musik i dagens musik.

Retrotrendens vinylglädje har haft det usla med sig att flertalet pressningar låter förskräckligt och när jag i somras i rad lyssnade på ett gäng lp släppta det senaste året blev jag till sist tokig av allt knäppande, alla brusiga skivsidor, alla störande ljud som bara kommer av ett dåligt genomfört hantverk.

Därför var det en fröjd att rensa öronen med Yes’ gamla ”Going For The One” i Audio Fidelitys version – ett ljud som nästan ledde in min själ i en fjärde dimension av perfektionsupplevelse, dit en skicklig Steven Wilson har en bra bit kvar till, om man har möjlighet att jämföra.

I vardagen räcker det att prioritera cd-köp av japanska pressningar för att högtalare, kablar och förstärkare ska få en kvalitetstyngd workout och då blir man riktigt irriterad på dagens vinylpressningsslarv.

imageSamtidigt blir jag glad när det finns pressningar som fyller kravchecklistan, som återutgivningarna av Peter Gabriels skivor halvfartsgraverade eller Veds två första, liksom det nästan känns orättvist när en av de senaste tio årens bästa liveplattor, Bäddat för trubbels ”Live at Nobes”, i sin lp-version ståtar med en utsökt mastring och pressning som ljudbilden egentligen inte borde förtjäna.

Så till månadens partiella inköpslista, här är några förslag.

Att två personer kan låta som många fler är nordamerikanska (från Greensboro, North Carolina) duon The Bronzed Chorus tredje fullängdare ”Summering” (Doubleplusgood Records) ett bra exempel på, Adam Joyce spelar gitarr och och Hunter Allen spelar trummor, klaviatur och ”old things that shouldn’t be used for music but we decided to do it anyway”.

imageIngen sång, inga texter, det här är himlastormande instrumentalmusik med spår av Mars Volta light och matterock, men också prov på det stillsamma/ambienta som ”It Snows Here Forever”. Vackra slingor, stor dramatik och något som bara kan vara ett stort intresse att underhålla mig, kanske för att det här inte bara är högt tempo och frenetiska gitarrer som mer ”traditionell” (sic) matterock, här är alldeles för mycket melodimaterial packat i ett lp-långt album för att egentligen inte säga att det här är intressantare som prog och står ut gentemot samtida i genren. I april ska de turnera här i Europa – kan någon påminna dem om att ett par besök i Sverige skulle uppskattas?

imageEn av fjolårets bättre konserter var Stick Men hos Malmö Jazz, denna avspända men så in i helvete spelskickliga trio (Tony Levin, Markus Reuter och Pat Mastelotto), där två av tre var på ”semester” från King Crimson, som perfektionistiskt ger sig in i nya instruments möjlighet att skapa nya musikaliska byggstenar, samtidigt som det var smått rörande att Markus berättade om hur Mike Oldfield imponerat på honom i späd ålder, varpå de gjorde en Oldfield-cover som den naturligaste sak i världen.

Nu finns ny skiva med dem, “Prog Noir” (Iapetus/MoonJune), deras femte studioplatta, och den är, på ett sätt, mer av samma, men med den stora men inte avgörande skillnaden att nu sjungs det minsann både här och där. Att spåren då mer ger en känsla av ”låtar” förstärker de mörka, dova känslorna som strömmar genom hela skivan, nästan som en temperaturtagare på samtiden.

(Det finns en version av albumet med en bonus-cd där det lär finnas ”’noir’ instrumental interludes” men den har jag inte fått för anmälan, tyvärr.)

Att Tony inte är en högklassig sångare spelare inte så stor roll då han gör det med ett gott mått av integritet. Visst är det oväntat, som att svänga vänster i en rondell, men skivan fungerar och Peter Gabriel kommer att vilja göra en coverversion av ”The Tempest”. Därmed inte sagt att detta helt plötsligt blivit topplistematerial, det är däremot fortfarande strålande, egensinnig pinnprog.

imageKonceptalbum och prog går som hand i handske, genren bjuder definitiv in till ett berättande anslag, där musikens dramatik förstärker det skrivna ordet, som en rock’n’rollens opera.

Klaviaturspelaren Leon Alvarado har tagit sin egen science fiction-novell som utgångspunkt för en högeligen traditionell progplatta, ”The Future Left Behind” (Melodic Revolution), som i kortare vignetter med förstärkande berättarröst håller sig inom lp-längd och berättar om öden och äventyr när Jorden, litet längre fram än väntat, är förspilld och förbrukad.

På denna hans fjärde platta fortsätter han sin tradition att låna in två proglegendarer/album som medspelare, den här gången Rick Wakeman och Billy Sherwood (tidigare har han lockat allt från Bill Bruford till Trey Gunn).

Habil platta, det här, inget att yvas över, inget som vi inte hört förut, men habilt genomfört, inte tråkigt alls – det enda tråkiga är det gubbsjuka omslaget som vi kunde varit utan, i en annars även visuellt snyggt genomförd skiva.

I det senaste numret av det brittiska, ärevördiga månadsmagasinet för klassisk musik, The Gramophone, världens näst bästa, efter nordamerikanska Fanfare, är David Lang intervjuad.

b5b55b79005baa7d1da1bdf18609229aHan är nu 59 år och har därmed blivit etablerad. Redan 1987 skapade han ensemblen Bang On A Can med sina studiekollegor Julia Wolfe och Michael Gordon, men det tar tid innan omvärlden uppmärksammar, tolererar och sedermera uppskattar samtida musik. Det säger jag trots att både det ensemblen och de tre tonsättarna framför och skapar inte på något sätt är svårtillgängligt, bortsett från möjligheten att hitta en skiva någonstans med dem, om man inte vet vad man ska leta efter, än mindre få höra deras musik framförd på en svensk konserthusscen, där man knappt hunnit till Stockhausen, om man inte, som ren kylarprydnad, hittar en samtida svensk kvinnlig tonsättare på programmet (nej, alla är inte lika bra som Britta Byström bara för att de är kvinnor).

Samtidigt har t.ex. den nu åldrande generationen av gamla minimalister utgett sig själva i parti och minut (mest Philip Glass, vars skivbolag släppt mer än 100 cd med hans musik, men även Michael Nyman och Gavin Bryars har varit självutgivande, om än inte i samma omfattning) och kan ses som etablerade, samtidigt som det är litet rörande att John Adams, vars strålande opera ”Nixon In China” jag såg i Stockholm häromdagen (i ett strålande framförande en tisdagkväll), fortfarande benämns minimalist.

imageVart vill jag då komma? Jo, till Norge och Ensemble neoN och deras debutskiva ”neoN” (Aurora). (Fast debuten på skiva kan man nog egentligen tillskriva Susanna Wallumrød när hon på sin ”The Forester” 2013 använde den tolvhövdade ensemblen som spelkamrater.)

En skiva där musiken både kommer från medlemmarna själva (alla sprungna ur Norges musikaliska akademi) och samtida namn som giganten Alvin Lucier och frekvente Oren Ambarchi (som här skrivit tillsammans med James Rushford).

Utan att ha konvolutet tillgängligt vid första lyssningen flöt det här ihop till ett enda örrörande verk, där jag bara gissade rätt på Luciers drånande stycke, och om det är en avsedd effekt eller inte, att bli del av en helhet musikaliskt, vet jag givetvis inte, men det gav en spännande lyssnartimme på okända vatten, dit jag snart återvänder för återhörandets glädje.

Övergången till The Echologists senaste techno-ep ”The Flame” kändes inte lyssnarmässigt svår, spåret ”Dirtbox” samma andas barn som det norskarna presenterat. Musiklivet är ständigt spännande och överraskningsdigert.

En klar stämningsskapare i ett IDM-landskap som får ta tid att växa är Abstraxions andra fullängdare ”She Thought She Would Last Forever” (Biologic). Det intressanta är att även Harold Boué (så heter han i kyrkoböckerna) låter sin musik sisådär tio år in i ”karriären” låta som omgivningen låter, borde låta eller i värsta fall kan låta. Jag blir påmind om avståndet mellan parkeringsplatsen och skogen, i pressmaterialet pratar han själv om kontrasterna mellan dystopin och euforin, mellan melankolin och spänningsfältet förväntningar/verklighet.

Det känns som det bara är den sortens elektroniska skivor jag väljer bland promoskivorna att skriva om, de vuxna kontrasterna, i det här fallet också framhävda i en väldigt vacker musik, där de renodlade ambientstyckena kilas in mellan mer smådansant elektronik. Den elektroniska dansen har verkligen blivit vuxen och en spegel av samtiden.

imageMen det finns också vuxna DJ:s som fortsätter vara just DJ:s. En är en av det Köln-baserade skivbolaget Kompakts skapare, Michael Mayer, och hans nya skiva “&” (!K7). Titeln anspelar på att alla skivans spår är gjorda tillsammans med någon. Många namn är kända för mig sedan tidigare, som Roman Flügel, Kompakt-bröderna Voigt, Miss Kittin och Hauschka t.ex., men lika många är nya bekantskaper – men alla tillhör Mayers bekantskapskrets, lika- eller oliksinnade.

Och den här samlingen rör sig över dansgenrerna som en spastisk bläckfisk, med åttiotalsdisco, techno, electro – ja, det mesta är representerat, så det ger en intressant dryg timme på dansgolvet, i glada vänners lag; Mayers glada vänners lag. Må vara en dansmusikens ”ditty”, den här skivan, men det förringar inte dess kompisbudskap.

imageMen tillbaka till den klassiska genren, till Skåne och kören Vox Scaniensis som tillsammans med ett gäng instrumentalister ger oss en avskalad version av Dietrich Buxtehudes ”Membra Jesu Nostri” (Lawo), sju kantater till olika delar av Jesu kropp.

Det är långt ifrån den första versionen för mig, en gammal favorit är Konrad Jünghänels nu litet mer än tio år gamla på Harmonia Mundi, där han leder Cantus Cölln, men konkurrensen är knivskarp med bland annat Gardiner, Katchner, Suzuki, Kuijken, Jacobs, van Veldhoven, Rademann och Haller i hyllan, eller den där Purcellkvartetten ger finlemmat understöd till Michael Chance och Emma Kirby, eller Les Voix Baroques’, liksom en liveversion ledd av Mike Fentross som jag hämtat från radion – det är trångt på knappnålshuvudet.

Peter Wallin startade kören när årtusendet var nytt och jag har hört dem live vid tillfällen i Lund, det är välförtjänt att just deras Buxtehude hamnar på skiva, även här en finlemmad, stilla, innerlig version som förvisso inte slår Jünghänels, får man väl säga, så här långt definitiva, men som står sig väl i den internationella konkurrensen och kanske genom den här cd:n ger möjlighet till fler skivinspelningar av barockverk för Malmö-Lundakören.

imageEn av dem som skrivit musik för Vox Scaniensis är Stefan Klaverdal och denne produktive tonsättare, som just nu är artist in residence, den förste någonsin, på sjukhuset i Ängelholm, har släppt ännu en skiva, ännu ett tacksamt visitkort som han i mail oroade sig för skulle uppfattas som ”väl smörig”. Den heter ”Meditations” (Dynamik) och ställer helt plötsligt en massa frågor. Eller inte.

Kontexten är väsentlig eller helt oväsentlig, att musiken är en reaktion på de livsfrågor som ställts i ett projekt i en nordvästskånsk församling, om livet och döden och däremellan, de stora frågorna som sällan har ett svar och som oftast leder in till något annat, mer tro än vetande.

Tonsättaren själv spelar piano av känt varumärke och har använt olika elektroniska effekter och på ett sätt leder detta rätt in i new age-land, precis som modet är just nu. Eller till något annat.

Just new age-genren har varit bespottad i många år, ofta har skivor nedlusade av panflöjt, keltiska harpor och valljud satt upplevelseagendan, samtidigt som man bortsett från den hårfina linje som många gånger funnits mellan svårhittade new age-kassetter med elektronisk stämningsmusik utgiven i USA, Jonn Serries planetariummusik eller bara elektroniska klanger från Tangerine Dream eller Vangelis eller Rolf Trostel i en mer renodlad ELM-genre.

Skivbolag, budskap och budget är nog bara det som skiljer, därför har kassett-newagen fått en renässans på samma sätt som den bästa library-musiken. Från andra håller har Tim Story och Brian Eno kommit, med mer allvarligt menad pianomusik av det slag som ger en skön ljudtapet i vilket själsligt upplyst rum som helst, generationen efter, som Tim Hecker, Nils Frahm, Jóhann Jóhannsson och Max Richter, bland andra, har först på egen hand skapat stor musik i ett litet format, för att nu möta en klassiskt skolad musik på traditionellt seriösa skivbolag som exempelvis Deutsche Grammophon.

På Bandcamp vimlar det av DIY-skivbolag vars artister i många år gjort den här ambientdoftande musiken under radarn, vare sig de finns i Ryssland eller i Rumänien eller i USA. I detta ljus blir det inte alls konstigt, inte alls ”smörigt”, när en av landets mest innovativa komponister gör ett nedslag i genren, utan minsta ironi, utan ett sätt att försöka använda så litet som möjligt ur den musikaliska verktygslådan, att begränsa sig, men ändå vara tillgänglig, ja, rent av vackert ljudande. Smörpaketet stannar i kylskåpet, definitivt.

Så kanske min inledande fråga om framtidens musik kan få sitt svar, att de som inte lär av dåtiden lär göra om misstagen nu från då. Kanske också därför dåtidens science fiction-musik som Luciano Michelinis till filmen ”La Conquista Di Luna”, Mario Molinos ‎”Inside” eller vad som helst av Piero Umiliani låter mer framtid än Howard Shores och John Williams’ Wagner-lite.

Eller så är kanske svaret på frågan när ett gäng unga tjejer döper sin grupp till Let’s Eat Grandma och på skivan ”I, Gemini” sysslar med en genrehopping fjärran vad deras klasskompisar lyssnar på. Nå, ursäkta avbrottet, vidare:

image

Vokonis’ debutskiva “Olde One Ascending” (Ozium Records) ger mig déja-vú-känslor så det sjunger om det, påminner verkligen om det jag skrev i inledningen, att man tar något gammalt och blåser liv i det, här tung rock från sjuttiotalet som får en mer drånande och långsam, men rejält riffig, karaktär. Gillar det skarpt, förutom sångaren som inte bara är något för bräkande för min smak, han bräker också falskt allt som oftast, vilket mina öron alltid oförlåtande snappar upp, vare sig det är Simon Ohlsson eller Nina Persson. Någon i studion skulle snappat upp det, men bortsett från det är det en kraftfull trio med en utmärkt debutskiva.

Avslutningsvis några kortisar av viss rang:

image- Lied/chanson/art song, alltså när en klassiskt skolad sångare tar sig an något, vanligen tvåhundra år gammalt, till pianoackompanjemang, har givetvis våra vänner i Norge uppdaterat som genre på skivan ”The New Song” (Lawo). Mezzon Marianne Beate Kielland och pianisten Nils Anders Mortensen sjunger tonsättningar av Helge Iberg, Henrik Hellstenius, Håvard Lund och Edvard Hagerup Bull av texter av bl.a. Friedrich Rücker och Piet Hein och jag känner mig förflyttad till en soaré i en mer ståtlig våning; greppet fungerar, även om det på papperet känns litet konstruerat.

image- Norske körtonsättaren, huvudsakligen, Henrik Ødegaard, har på ”Te Lucis Ante Terminum” (Aurora) låtit gregoriansk sång gifta sig med mer samtida, smått folkmusikaliskt färgade, tongångar och prisbelönta Estniska manliga nationalkören tillsammans med Vox Clamantis genomför bröllopsnatten på ett sällsamt sätt. Lyssna så förstår du.

- En opera med blandade tilltag musikaliskt, är Henrik Hellstenius’ färska ”Ophelias – Death By Water Singing” (Lawo), klassiskt imageunderbyggd på Shakespears Hamlet men librettisten Cecilie Løveid har tagit ut svängarna, dock är detta en opera fjärran Darmstadt, mer i ett blandat idiom som vi känner från sentida operor, t.ex. svenska sådana om brottare som begått självmord eller andra samtida ursnitt, ett berättande som både är tonalt, populärkulturellt och ger sångarna utmaningar i både klassisk skola och improviserad. ”Intressant” är än en gång ordet jag söker.

image- Vi fortsätter i grannlandet med ett sprittande möte mellan Norska radioorkestern och jazzensemblen Come Shine på ”Norwegian Caravan” (Lawo). Helt enkelt en uppsättning standards som får en annan klädedräkt och tyngd, så här har du inte hört ”(Sittin’ On The) Dock Of The Bay” eller Johnny Cashs ”The Man Comes Around” – bäst kanske avslutande Lars Gullin-numret ”Danny’s Dream”. En rysligt trevlig skiva.

image- Rekommendationer ur månadens skivflod (den del som kommit promovägen och inte helt sonika köpts) är Preoccupations självbetitlade (Jagjaguwar) som påminner om allt från Bauhaus till något ruffigare och Angel Olsens ”My Woman” (Jagjaguwar) som är en textmässigt imponerande skiva som rör sig mellan country och något rockigare, en skiva som låter som om den haft ett intressant liv, som kinesernas förbannelse lyder.

Och en av de vackraste sångerna de senaste veckorna är ”Faux Call” från King Creosotes skiva ”Astronaut Meets Appleman” (Domino).

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

söndag 18 september 2016

The Jimi Hendrix you never knew

Bildresultat för npr musicFrån NPR-Music:

Two Hours Of Jimi Hendrix On World Cafe.

More than 40 years after Jimi Hendrix's death, the guitarist and singer's legacy continues to grow. His label recently released People, Hell and Angels, an album of 12 previously unreleased recordings that Hendrix was working on for a planned follow-up to 1968's Electric Ladyland.

In this special edition of World Café, David Dye hostsThe Jimi You Never Knew, a two-hour episode showcasing music that has surfaced over the past few years. Featuring interviews with Hendrix's sister Janie, his engineer Eddie Kramer, his bass player Billy Cox, and musicians like Taj Mahal, Billy Gibbons, Angela Davis, Steve Winwood and Bootsy Collins, this show delves deeply into the legend of one of rock's most influential stars.

torsdag 8 september 2016

Zandersson september - 16

imageEn av de senaste årens absolut bästa progskivor är Tor-PedersBrev från Ederstorp” (Fruits de Mer Records). Bara så du vet. Missa den för all del inte.

Och ett stort tack till Garf för årets upplaga av Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg, med en bra startuppställning där inledande Hooffoot var de som gav mig det mesta för mitt musikaliska lystmätes tillfredsställelse. Nu närmar sig Progressive Circus i Malmö med stormsteg och i november är det ännu en once-in-a-lifetime-concert i form av IB Expo i Halmstad, den här gången med extra allt eftersom man firar jubileum och det glunkas om, äntligen, en ny skiva med Isildurs Bane!

Vid besöket i Göteborg blev det en del diskussioner över skivdiskarna om kr/min för dagens lp jämfört med cd och om den väntade återkomsten/renässansen för cd:n på samma sätt som varit fallet för lp:n (fast utan nostalgiska tillbakablickar mot cd-urtidens diskantskrällande, metallklingande mastringar). Och den ”kommersiella” brännbara cd:n snara död ser vi fram emot, så det blir cdr - skivbolaget Groove i Holland erbjuder musiker riktiga cd producerade i små upplagor med ett pris under €9 till slutkund, ett sätt att döda alla dessa erbarmliga småupplage-cdr:er som slutar fungera när man plockat ur skivan ur fodralet.

Först en bok. Jag uppskattar en god biografi. Alltså en självbiografi. Biografier skrivna av andra än den biograferade kan vara himmel eller helvete, inte minst vid de tillfällen när biografen inte haft tillgång till föremålet för biografin eller i de fall föremålet inte längre är i livet. Man kan råka ut för ganska episkt upplagda biografier då med formuleringar som om vi hängde på någon klipphylla, ”föga anade Stellan hur de här vardagliga besluten skulle te sig för eftervärlden, vilka rent kosmiska konsekvenser de skulle föra med sig, att framtida skivköpare då det inträffade sällan kunde ana hur påverkade deras egna beslut blev utan möjlighet till eftertankens kranka blekhet”. Typ.

imageEller så har man tur och blir omskriven av Peter Guralnik. Intervjuböcker kan också vara en fröjd att läsa (och orsaken till att William Golding skrev ”Flugornas herre” var det ju tur man inte kände till när man läste boken) eller samlade brev, som t.ex. Beethovens i brist på både intervjuer och självbiografi. ”J:son – ett lätt turbulent porträtt (Skabetti) är just ett helfigursporträtt i efterhand av Anna Wetterqvist. En tämligen rak tidslinje följs och Björn J:son Lindhs liv berättas av vänner, medmusiker, bekanta – alla ger de dimension där citat och randanteckningar saknas från föremålet självt.

Svenskan är rak och okonstlad, ibland kanske väl talspråkig, men innehållet gör att jag, intresserat och lätt, sträckläser de 128 imagevälillustrerade sidorna, något som inte händer varje dag numera, tyvärr. En hel del känd materia, medges, men den sätts in i sammanhang för mig, och tacksamt mycket mer av livets detaljer berättas. Bekräftelsen för mig är att den musiker jag mött på skiva och en och annan konsert känns igen i Wetterqvists livslinjebeskrivning, skivtitlarna passerar revy, placeras in i Björns vardag, hans musikaliska integritet och strävan. Omfånget gör givetvis boken långt ifrån definitiv, men det är en bra början, koncentrerad som den är på människan och musikern Björn J:son Lindh utan några egna teser från biografiskribenten som ska visas upp och bevisas. ”Ett porträtt” säger omslaget, men det balanserar på att vara just det och ibland ge ett större djup. En senkommen men sympatisk bok om en av våra största kompositörer och musiker.

Som bonus till boken finns också en cd med ”Från storstad till grodspad” från 1971, en av de av Björn J:son Lindhs skivor som aldrig återutgetts, skamligt nog. Bara det är en kulturgärning av rang och jag hoppas den ska motivera mer renodlade skivbolag att återutge Ablutions självbetitlade lp (1974) och Atlantic Oceans ”Tranquility Bay” (1970). Och göra en box med all hans filmmusik. Pretty please?

image

Nu när vi, med stormsteg, närmar oss den 13 september, dagen då vår måne och den där anlagda månbasen Alpha förs ur sin bana och börjar uppleva äventyr allt längre ut i rymden, är det väl lämpligt att börja med ännu en skiva med påhittad filmmusik à la sådant som fanns i vissa genrefilmer på 70- och 80-talen: Pan/Scans ”Cinematic Lies” (Cineploit Records). Kärleken till musik skapad av John Carpenter, Goblin och de andra som rörde sig i skräck-, splatter- eller sf-genrerna formligen strömmar ur högtalarna och ett blindtest hade inte fått mig att gissa rätt och ofta blanda in Fabio Frizzi eller någon annan av italienarna som roade sig med att göra både musik till småsleazy filmer eller ren bruksmusik i form av library music.

Pan/Scan är ett nytt namn (men egentligen inte, bakom pseudonymen finns Christian Rzechak, som också finns i Sospetto) men musiken låter genuint retro, med emfas genuint retro, med några utomitalienska sneglanden på sådant som t.ex. Mark Shreeve gjorde som library music på Bruton i början av sin karriär. Rekommenderas för en stunds filmskapande bakom stängda ögonlock. (Och, parentetiskt, italienarna var noga med att låta italienska tonsättare från olika läger skapa filmmusiken, oavsett om det var skräck eller Linus på linjen (rätt erfarna jazzfarbröder har gjort musiken La Linea vandrar runt i sitt endimensionella universum till). När just den brittiska tv-serien Månbas Alpha skulle sändas i italiensk tv, nöjde man sig inte bara med att redigera serien, man bytte också ut Barry Grays ikoniska musik mot nyproducerad, skriven (givetvis) av Ennio Morricone – en cd med den musiken släpps nu under september från Pentamusic; om du går in på www.musicbox-records.com och köper skivan, har du också nästan 200 andra soundtracks från Morricones hand att välja mellan.)

imageTill Norge, till Bodø och nioårsjubilerande Kråkesølvs nya och femte skiva ”Pangea” (Jansen) och ta mig tusan om det nu inte finns en norsk motsvarighet, på sitt sätt, till Dungen. Den melodiska rocken från tidigare skivor finns kvar, liksom texterna på norska, men nu är det mer spaciöst, mer seriöst, mer tidlöst. Det är rock att fördjupa sig i, bara låta sjunka in, och ett besök på nästa års Psykjunta i Alvesta för bandet vore lämpligt, tycker jag. Under tiden: skaffa skivan.

imageVi håller oss kvar i Norge. Oriental Sunshines ”Dedicated To The Bird We Love” (Round 2) är det vi idag litet slarvigt skulle kalla “folkpsych” eller ”acidfolk” eller något åt det hållet. Eftersom skivan egentligen är från 1970 så tänkte upphovmännen och -kvinnorna nog inte så, däremot hade de säkert fotriktiga skor, klippte varandras hår, bodde i kollektiv och trodde de kunde förändra världen medan de spalde sitar.

Verktygen trion hade var sång, gitarr och (verkligen) sitar (Nina Johansen, Rune Walle och Satnam Singh), inlånade var orgel, trummor och bas, det blir väldigt tidstypiskt indieninspirerat, stilla kontemplationer ute på ängarna och under träden. Rune Walle återfanns senare i Folque och lämnade ragan bakom sig. Oerhört mycket av slik musik har kommit på små skivbolag under 90-talet och börjar av 2000-, ofta remastrade och uppfräschade, av skivor som spelats in med små medel av glada och inte sällan pårökta musiker. Även denna kom på cd för en del år sedan, om man inte vill bege sig till vinylens marker.

imageKhompasThe Shape Of Drums To Come” (Monotreme Records) är ett kraftprov som från låt till låt inte ger dig ett skäl att komma ihåg vad där var för skillnad. På varje: ljungande bas, drivande trummor och bisvärmsgitarr. Makligt monotont eller en ångvält på tomgång. Jag gillar det, det här är en variant på musik som Endless Boogie gör bra, eller någon annan som bara börjar och slutar musiken utan att egentligen ändra på innehållet däremellan. Sant fascinerande. Dra upp den här på hög volym i bra högtalare, då funkar mixen bäst. Khompa är en mans verk: progbandet Stearicas Davide Compagnoni ligger bakom detta högteknologiska enmansband, och den punkiga attityden konfirmeras av att skivtiteln är en liten hyllning till Refuseds ”The Shape Of Punk To Come”. Like it. Köp.

image Elias Krantz ”Lifelines” (Control Freak Kitten) är hans tredje fullängdare, han tar gott om tid på sig mellan skivorna. Här är det två sviter, eller kanske en som är bruten av valet av vinyl i stället för cd? Instrumentalmusik med enkla gitarrfigurer, en myckenhet av ljud som liksom försiggår i bakgrunden. Den rör sig i en egen värld vid sidan av det svenska/skandinaviska instrumentaluniversum jag brukar placera in slik musik i.

Inspirationskällorna pressmaterialet antyder hör jag inte, däremot tänker jag på den e-brevväxling jag hade med Elias i samband med förra skivan och att hans lyssnande var lika djupt och brett som hans skivsamling, då mycket postbop, om jag minns rätt. Det som jag upplever konstigt för egen del är att den nya skivan varken är bildsättande eller berättande i mitt huvud vid genomlyssningen. Jag dras inte in i ett påhittat, personligt skeende, utan jag lyssnar på musik som något som kommunicerar bara musik men absolut sådan, är sig själv nog.

Lustigt att upplevelsen blir precis den motsatta mot t.ex. det tredimensionella, doftande berättande jag upplevde när jag lyssnade på det senaste Samuel Hällkvist var inblandad i. Dock handlar detta inte på något sätt om hur ”bra” Elias’ tredje skiva är där den tassar någonstans mellan postrocken och en flerdimensionell Erik Enocksson (alltså en EE vi inte hört. Än). Musikaliskt en viss familjesamhörighet om än inte -tillhörighet med Ved. En stunds säregen lyssning som pockar på min uppmärksamhet oavsett jag vill det eller inte och när jag, efter att ha lyssnat på skivan en gång till, sätts omärkligt reflexen igång att vända skivan och börja med första sidan igen. Och igen. En av årets mer enigmatiska skivor, på allvar. Måste vi vänta fem år till nästa? Ok, jag kan ju vända på lp:n igen, men…

Och på tal om Ved har “Taygetos” och “Gershwin’s Pipe” (båda Rundgång Rekords) återutgetts, ljudmässigt pillade på av Mr Ved himself, Mattias Nihlén. Debuten ”Taygetos” släpptes som cdr 2007 och är dessvärre kortad i sin återutgivna vinylskrud, men här har Mattias’ ljudstädning gett en luftigare och mer rättvisande bild av vad som musikaliskt försiggår, den, liksom uppföljaren, ger ett tidlöst intryck, dessa de första utslagen av den malmöitiska progen. ”Gershwin’s Pipe” framstår allt mer som en klassiker i genren och det jag uppfattade vara en välproducerad skiva då när den släpptes 2010 har nu blivit en knivskarp återgivning av det välvilliga sammelsurium av idéer som låstes in i vinylformatet. Två lp som kommer att gå åt som smör i solsken.

Ett band som gick att känna igen tidigare, skiva för skiva, går nu också att känna igen efter den korta pausen, skiva för skiva. bob hunds nya ”Dödliga klassiker” (Woah Dad!) består av igenkännandets glädje, fortfarande fjärran från att bli manierat, kanske bara mer tyglat. Det som fortfarande kan konstateras är att bob hund definitivt och i verkligheten är vår lands mest förståndiga rockband. Fiskhandlare Jonas har vid ett par tillfällen verkligen lyckats med saker som inte lämnar örat ifred när cd:n slutat snurra. (Och har du inte gjort det än, måste du ju skaffa John Essings soloskiva ”Mörka ljuset”. Det är fjärran bob hund men en av de senaste årens i särklass varande experimentskiva.)

image

Universums värmedöd, den ofrånkomliga entropin, hjälper vi på traven med vår livsstil som rubbar miljontals års rimlig utveckling för en hastig, häftig, brutal acceleration de senaste hundra, en flugskit i kosmos, för att tala med Klippan, men där vår egoism rubbar allt i ett evinnerligt hyllande av Mammon och det som så missvisande kallas ”tillväxt”.

Och inte verkar vi varken bry oss eller lära oss något av våra misstag. När flygplatsen Kastrups vd i våras talade om att flygtrafiken i världen kommer att fördubblas bara inom några år, kände jag inte den glädje han verkade känna när han berättade det, bara kalla kårar som vandrade längs ryggraden. Inom konsten finns det många som försöker påminna oss om vad som sker, iscensätter olika former av tolkningar av orimliga framtider. Science fiction var en gång den genre som var tveklöst bäst på att ta samtida dumhet och skruva den in i en framtid där konsekvenserna kunde anas i en tydlig skrattspegel, för att vi i nuet skulle inse vad vi ställer till med nu betyder sedan. Idag är sf inte alls samma effektiva verktyg när genren främst används för cowboyäventyr i rymden, navelskådande genusteoretiserande som aldrig lämnar byxlinningen, libertariansk tokpolitik eller bara eskapistiska utflykter i ett allt fånigare fantasyland för att slippa tänka, ändra livsstil, ta konsekvenserna. Hur mycket spelar din sopsortering egentligen roll i det stora hela när du sitter på planet till Thailand?

imageEtt försök till samvetspockande är Julia Calfees ”Glaciärrekviem” (Kehrer Verlag). Hon har levt i flera månader vid en glaciär och dokumenterat hur den töar bort, gjort det med både kamera och mikrofon. Resultatet en fascinerande fotobok (finns både med tysk eller engelsk text) och ett tjugo minuter långt rekviem över de försvinnande glaciärerna. Alla foton är svartvita, tagna med en vanlig kamera, inte en digital, helt oprocessade och naturliga. De visar med vacker och sorgmodig tydlighet hur det eviga försvinner, det framträder en annan skönhet, men bara som en påminnelse om förgängligheten. Den som inte berörs av detta kan fortsätta med sin aktiehandel, köra sin diesel-suv, jaga lågprisflygresor till hörn av världen som ligger långt borta, men vi andra behöver en annan sorts medborgargarde nu, de som hälsar på dig i mitten av september och säger, ”du, nu har du konsumerat färdig för i år, nu får du försöka klara dig på det du har i trädgården och inte det som finns på Coop”.

Men allvaret går kanske inte fram när vår undergång är så vacker som Julia Calfees foton visar? Till boken är alltså fogad en 12” med hennes drygt tjugo minuter långa rekviem baserat på alla de ljud hon spelat in på, i och kring glaciären. Vatten som droppar, forsar, rinner och blir imagenågot fjärran new age, mer en ljudande påminnelse om att varje droppe som hörs är en droppe närmare undergången. Det är samma sorts ”field recordings” som idag populärt kommer från många konstnärligt inriktade skivbolag (Touch, t.ex.) eller är stämningsskapare hos dem som lägger ner arbete och energi på ljudbilden på sina skivor, men långt barskare än de inspelningar-att-ha-i-bakgrunden, som ett åskregn i Amazonas eller dokumentationen av ett vattendrag i Nordamerika. På sitt sätt tar den i stället parti mot femtio år gamla lp-skivor med upptagningar av ljuden av en dragracing- eller backtävling, som förvisso är mäktiga ljudsamlingar, men som idag utgör bevisen för vår monumentala dumhet. Efter att ha sjunkit in i Calfees porlande, ändande ljudvärld är det bara helt rimligt att avsluta dagens musiklyssning med en av de tidigaste miljökampsångerna vi har, Sparks’ ”Never Turn Your Back On Mother Earth” från ”Propaganda” (1974).

Tillbaka Norge. I början av oktober släpps Bergen-trion Chain Wallets självbetitlade debut (Jansen) och det här är ren och skär anglofil treminuterspop med en tår i ögonvrån, musik som passat under soliga dagar på stranden eller bekymmersfria under korkeken.

imageSamma andas bröder är Mind Monograms “AM in The PM” (Aagoo Records), deras debut efter en ep, ”Maus”, i våras, även om debutskivan sägs vara inspelad tidigt 2015. Och ep:n var alls icke något bandprojekt, dåförtiden var det Edgar A. Ruiz (med en versalförkortning precis som vilken gammal science fiction-författare som helst!), sångare och gitarrist, som utgjorde bandet helt på egen hand.

Kraftpop från Los Angeles, väldigt mycket gitarr, solskensmusik, förgängligt men trevligt på motorvägen. Eller hellre i garaget, för det det är väl där de har sitt reverbdränkta ursprung, skapad på lyften eller i smörjgropen, att avnjuta med LA-solen i ögonen och ökenvinden i håret när oljan är bytt och kylarvattnet kollat.

imageOch det kan också nämnas att gitarristen Kalle Wallner från RPWL släppt sin tredje soloskiva. Han kallar sig Blind Ego och skivan heter ”Liquid” (Gentle Art of Music) och återfinns inom de musikaliska ramar prog från just RPWL rör sig numera; kompetent men något dervativ.

Joe Bonamassa är bluesens duracellkanin och i fjol gjorde han en turné kallad The Three Kings. Det var dock inga presenter till något lindat barn i en krubba, utan en turné som hyllade tre bluesgiganter: B. B. King, Albert King och Freddie King. Nu finns dubbel-cd:n ”Live At The Greek Theatre” (Provogue) och dvd:n från Los Angeles där vi får reda på vilka av de tre kungarnas låtar imagehan valt att hylla dem med. Alltid ett bekymmer med att hylla ärevördiga artister genom att spela just de ärevördiga artisternas låtar, men Bonamassa är inte den som kopierar, här är det mer kärlek, saknad och ren hyllning som kramar fram nya vinklar och vrår ur trions blueslåtkartotek, på cd, vinyl, dvd eller bluray.

En oväntad cd var dB Productions porträttskiva på Amanda Maier-Röntgen (1853–1894), född i Landskrona, Sveriges första musikdirektör, violinist och tonsättare, i sin tur gift med tonsättaren Julius Röntgen i Holland, död i imagetuberkulos blott 41 år gammal.

På ett sätt börjar Erik Nilssons fascinerande skivbolag att likna branschkollegan Sterling när det gäller esoteriska utgåvor från det sena 1800-talet, texthäftet är, liksom fallet hos Sterling, sprängfyllt av fakta om denna för de allra flesta helt okända komponist. Det vi bjuds på på cd:n är bl.a. en violinkonsert (1873) och en pianokvartett (1891), Helsingborgs symfoniorkester under Andreas Stoehr och med Gregory Maytan som solist i det förstnämnda stycket. Han återfinns också på de enda inspelningar av Maier-Röntgens musik jag kan spåra sedan tidigare (nedladdningsbara på lunanova.org) och det här är gissningsvis en fortsatt kärleksförklaring, det hörs.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com